Drömmen var varm, ljus, precis som den brukar vara.
Men när han vaknar är han på samma mörka,
kalla plats där han var när han somnade.
Han går till toaletten och ser på sitt utmattade ansikte.
Nu har han ännu större, mörkare påsar under ögonen.
Man skulle nästan kunna tro att han varit med om en drogfylld kväll.

Han har bara sin utnötta pyjamas på sig.
Men han tar ändå på sig skorna.
Han blir inte bländad av solen idag, det regnar.

Ju längre han går, desto mer regnar det.
Han stannar upp och kollar på de svarta molnen som seglar förbi staden.
Lika svart är hans värld. Idag är det precis ett år sedan.
Ett år sen han fick syn på en bländande tjej.
Det var inte ett sånt bländande så att det var jobbigt, han blev hoppfull.
Hoppfull att vilja leva igen.
Hans värld var inte lika mörk och kall som förut.

Men nu, efter ett år, förstod han att det var meningslöst att tro att allt skulle bli bra någon gång.
Allt var som vanligt. Precis lika mörkt och kallt.
Han var fortfarande skolans tönt. Han skulle alltid vara det.
Och tjejen. Hon hade blivit skolans populäraste tjej.
Det kunde inte bli värre.
Han var för ful och konstig för henne. Ett missfoster.
Hon skulle aldrig bli hans, han skulle aldrig bli hennes.

Han hade kommit fram till där alla hans fiender var. Skolan.
Han stannade upp vid dörren, kollade ner på sin slitna, mörkblåa pyjamas.
Skulle han verkligen våga? Våga gå in och möta alla monster som stod och väntade på honom i korridoren?

Han klev in i skolan. Dörren smällde till bakom honom.
Alla kollade på honom. Alla blickar äcklade honom.
Han gick sakta förbi alla dreglande monster som ville säga något till honom.
Men ingen sa något, ingen.
När han hade kommit till andra sidan av korridoren öppnade han dörren och gick ut.
Ut till regnet som hade blivit till iskallt spöregn.

Han tänkte inte vart han skulle gå. Han bara gick.
Rakt fram. Vänster. Vänster. Rakt fram.
Han var tydligen framme. Det var nog 10-15m högt.
Havet bestod av 1m höga vågor. Men han tvekade inte en sekund.
Han ställde sig på brons räcke. Precis när han skulle låta sin 67kg kropp falla som en säck nerför bron och plumsa ner i havet hörde han en röst som sa åt honom att komma ner till marken igen. Han vände sig om. Där stod hon.
Hon som gjorde att han inte orkade livet mer.
Hon hade sett honom. Han var inte en skugga längre.

Han vänder sig om för att hoppa ner på asfalten, det är halt och han får en chock när han inte kan känna något under fötterna längre, han faller.
Hans liv går i snabbrepris och det sista han ser är dom två tillsammans,
hand i hand.