Det har gått så lång tid sedan vi satt utanför ditt hus och undrade vad som hade hänt. Mörkret stod bredvid mig som en skyddande svart filt, mina tårar föll och vår son satt undrande i sin lilla bilbarnstol. Tystnaden höll oss sällskap därute och jag välkomnade den mer än ditt skrikande.

Du visste nog inte hur många timmar som gått. Din chef bodde bara ett stenkast från oss och erat möte drog ut på tiden. Du kunde inte säga nej när han bjöd på sprit, eller du kanske inte ville. Du kanske laddade redan på vägen hem. Du kanske visste att jag skulle vara vaken, som så många nätter förut. Men inte för omsorg av dig utan för vår sons skull. Min oro hade hållit mig vaken en hel del sedan han föddes. Du kanske kände ilskan redan där, du kanske ville ha en anledning att göra som du gjort så många gånger förut. Mina ord på skoj, att jag alltid hade haft väskan packad i hallen ifall att....du vet att de var mer än ord på skoj.

Du tog galenskapen under dina vingar den natten istället för att skydda oss. Du tog adjö av allt som var rätt och riktigt. Men jag tror också att det var första gången du visade ditt rätta jag. Ett jag som jag aldrig vill se mera, ett jag som för första gången gav mig tillräckligt med kalla kårar för att veta vad de innebär. Ett jag som jag aldrig mer vill vara ensam med. Efter dina ord kändes telefonsamtalet till mina nära och kära som en lisa. Min bror lovade att hämta oss och en ledig säng fanns det hos min moster.

Jag kan inte förlåta dig, inte för vad du gjorde utan för att du inte gav oss något val. Du tog livet som vi kände och gjorde till en sinnessjuk parad, ett teaterstycke där vi bara hade varit rekvisitan under en tid och nu var det dags att byta ut den. Jag kan inte känna medkänsla med en man som inte var man nog att säga vad han ville utan att vara påverkad. Jag kan inte känna medkänsla med en man som kallar mig fitta, hora, luder och psykisk sjuk. Jag kan inte känna medkänsla med en man som talat om sin egen svåra barndom och sedan gör likadant mot sina egna barn. Jag kan inte göra annat än att känna ingenting mer än minnenas ilska. Att ge dig mer vore att hålla mig vid liv bara för att låta hatet ta kål på mig.

Så kan jag inte göra, varken mot mig själv eller vår son.

 När vi backade ut från gården såg jag att lamporna redan var släckta. Du låg troligtvis redan i din säng och reflekterade nog inte ens över vad som hänt. Tårarna rann sakta ned för kinden och jag hade svårt att hitta orden så att jag kunde förklara vad som hade hänt för min bror, han hade hört dina skrik i bakgrunden så mina ord kom inte som en chock. Väl framme hos min moster släppte all spänning och de så lugna tårarna flödade nu med full kraft ned för mina kinder och allt jag minns under berättandet för min moster var min sons varma späda kropp i min famn och hur han äntligen slappnade av och kunde vila.

Efter några veckor boendes i kappsäck fick jag och min son ett nytt hem och vi kunde äntligen starta ett nytt liv. Jag beslutade mig för att lägga allt som hade med dig bakom mig. Det enda jag ville var att du och din son skulle få en hälsosam relation. Idag fungerar det inte och viljan att bygga upp något från din sida verkar inte finnas. Så det kommer att bli upp till vår son att ta det steget när han blir äldre. Jag kommer aldrig yttra ett ont ord om dig inför honom, men jag kommer aldrig att ljuga för honom heller.