Det snöar fast ingen fryser
alla är glada, sprudlande glada
som en förväntande glädje.
Alla är samlade, alla!
Vi sjunger och skrattar.
Alla.

Men solen skiner inte
ett totalt dunkel, som en solförmörkelse.
Jag förstår inte,
det är som ett skådespel.
genanta saker sker,
men ingen bryr sig.

Det ser så äkta ut,
men jag vet att det är ett skådespel.

De ärligaste människorna jag känner
spelar ett skådespel.
Jag känner det i hjärtat,
Jag ser på i ren förtvivlan men kan ingenting göra,
är fastfrusen i en rörelse.

Hon har rosiga kinder och ler av lycka.
Jag förtrollas av hennes utstrålning - äkthet.
Men jag vet att det bara är ett skal.

Men jag spelar med, dom övertygar mej
att det är en bättre värld att leva i.

Som om allt som strider mot moral och etik
inte längre är det viktigaste inte längre är det riktiga.

Så kommer solen och lyser upp allting.
Men människorna är inte lyckliga längre.

Jag ser henne igen,
hon är så sorgsen att hennes tårar inte längre är tårar.
Det är ruttna tårar, dom ruttnar.
Hon ruttnar inombords och ingen gör något åt det.
Fast alla ser det ? dom ser på och beskådar som en tavla på ett galleri.

Hon står själv på en öppen äng, alldeles kall och ensam
hon fryser och börjar sakta skaka.

Ett vackert ackompanjerande piano spelas.
Hennes önskan tonsätts i en sång långt borta.

Det är vackert och sorgset, hon gråter blod och vill inte längre vara med.
Det är som om hon inser sanningen.

Den enda smärtan man ser är i ögonen.
Hennes själ tynger hennes sköra kropp och hon sjunker sakta in i en dimma.
Det enda man hör är hennes svaga stämma av hopp.

Ha det bra!
På återseende.
Kram kram /Sandra*