Det var på onsdag och jag klev upp ur sängen, under den här tiden hade jag aldrig en tanke på att jag hade ett värdefullt liv. Jag var bortskämd, så bortskämd att jag glömde bort hur bra jag hade det.
Jag kommer ihåg hur jag klagade, det var jobbigt att kliva upp på morgonen för att bege mig till bygget.
Jag jobbade som betongarbetare på ett av de större byggföretagen.
Jag trivdes bra med jobbet, jag trivdes bra med gubbarna även fast jag var av den yngre halvan. Staxt 26 år fyllda.
Jag brukade komma hem straxt efter 1630 varje dag, hemma väntade min flickvän Malin och våran älskade dotter Mikaela. Malin var tre år äldre än mig, en tjej några centimeter kortare än mig, och jag har väl aldrig varit av de längre grabbarna i fotbollslaget. Gröna ögon och brunt hår som luktade så gott. En väldigt välbevarad kropp även fast hon aldrig tränade eller gjorde någonting åt det. Hon var rökare, mor till ett barn och en bortskämd spoling under sin uppväxt. Hon hade inga gymnasiebetyg och har aldrig haft ett fast jobb.
Hon var en drönare, och det var jag som stod för det ekonomiska i vårat förhållande.
Jag brukar tänka tillbaka på tiden vad jag såg i henne. Idag kommer jag faktiskt inte ihåg.
Hon var väldigt lat av sig, även fast hon var hemma hela dagarna, lyfte hon aldrig ett finger för att göra livet bekvämare för oss.
Hon hade ett otroligt sinne för att skämma bort sig själv och hon förstod aldrig att en belöning kräver motprestation.
Jag kan spåra tillbaka det till hennes barndom då hon var ensambarn av två föräldrar, mina svärföräldrar av den högre medelklassen.

Jag tar tillbaka det jag skrev från början, att jag var bortskämd. Malin var bortskämd, men det var jag som skämde bort henne.
Jag var förälskad i Malin, så var det bara. Vi passade bra ihop, men de små detaljerna som skilde oss åt. Det var dem som gjorde många bäckar små.
Det var alla små olikheter som övervägde likheterna.
Jag var i blindo under den här tiden.
Med kärleksglasögonen avstängda var Malin ett svin. Hon utnyttjade mig till fullo. Hon tänkte säkert, om det tar slut. Vem skulle då vilja ha mig? Vem skulle då betala räkningarna, maten, vem skulle ta hand om mig och mina begär?
Vem skulle vilja ha en arbetslös, outbildad, omeriterad, enbarnsmamma till drönare.
Ibland kändes det som att våran dotter kom i andra hand.
För mig har hon alltid kommit i första hand, ända sedan dagen jag fick reda på att jag skulle bli pappa. Dessa känslor skulle jag kunna prata om i evigheter. Men det är en annan sida av myntet.
Jag har alltid varit för snäll av mig, har aldrig kunnat säga nej.
Jag har dessutom aldrig varit en kille med problem med svartsjuka. Det här var någonting Malin utnyttjade till fullo.
Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på för att känna tillit till henne. Jag litade på Malin.
Någonting som jag ångrar fruktansvärt idag.
Malins prioriteringar var först och främst henne själv. En väldigt egocentrisk tjej, hon trodde att världens cirkulerade kring henne.
I andra hand kom hennes vilda levnadsvärne, det var mycket festande och umgänge med väninnor och för den delen även mycket killar. Därefter kom våran dotter och några rader ner kommer mina pengar och även mig.

Nu i efterhand tror jag att jag stannade kvar för våran dotters skull.
Jag vet själv hur det var att växa upp utan en far i närheten. Jag hade en stor avsaknad av en fadersgestalt. Det tynger mer än man tror.
Jag ville inte att våran dotter skulle få växa upp på samma sätt. Så jag trodde det vore bättre för hennes skull om man låtsades att det regnar.

Det fungerade bra, ett tag iallafall.
En dag vaknade jag, det var torsdag. Malin hade kvällen innan begett sig ut på röjarskiva i stan. Malin brukade nästan alltid komma hem på natten. Men idag vaknade jag utan henne vid min sida. Jag blev direkt orolig och fick för mig det värsta. Snabbt som tusan sträckte jag mig efter min telefon i förhoppning av att hon lämnat ett meddelande, skrivit ett sms eller att jag hade missade samtal. Inget av det där visades på displayen.
Jag kliver upp väldigt tidigt på morgonen, som många vet har byggnadsarbetare i regel alltid tidiga mornar. Det vore oförskämt av mig att väcka henne mitt i natten efter en kvälls festande. Men idag struntade jag i det, jag var orolig för henne.
Jag ringde upp henne, det kom fram toner men inget svar.
Jag brukar inte ha all tid i världen på morgonen, så jag ringde upp ytterligare en gång.
Jag vet att när min morgon börjar dåligt har jag en dålig dag på jobbet även.
Under dagen kunde jag inte koncentrera mig på mitt arbete. Detta är någonting gubbarna märker på en gång. Men jag ville inte prata om det. Jag var såklart orolig för henne.
Jag hade försökt förgäves ringa henne flera gånger från min mobiltelefon. Jag kommer ihåg hur jag tänkte vilken bra uppfinning en mobiltelefon är egentligen. Det var de enda tankarna kunde släppa min oro för stunden med.
Den här dagen var ett helvete.

Huver som haver, jag kom hem tillslut. Hemma var Malin, Malin satt i telefon kommer jag ihåg att jag hörde. När hon hörde att dörren gick sa hon med orden -\"Men du jag måste lägga på hej!\" vädligt snabbt. Så snabbt att jag knappt uppfattade det.
Jag kände en lättnad att hon var vid liv. Jag frågade henne var hon varit, jag berättade att jag försökt få tag i henne. Jag låtsades som jag inte uppfattade att hon pratade i telefon. Jag ville inte starta gräl.
Hon förklarade att hon sovit över hos en kompis och glömt telefonen på förfesten.
Jag kände att det luktade räv här. Nu var jag förbannad. Det är någonting hon döljer för mig.
Jag sa att hon åtminstone kunde ha hört av sig så jag slipper oroa mig.
Hon spelade dum och undrade varför jag oroar mig så mycket för henne och att hon minsann klarar sig själv och att hon hade sällskap, att jag visste det och hade absolut ingen anledning till att behöva oroa mig. Hon tumlade med ögonen, jag har alltid varit bra på att läsa av folk. Hon är en fruktansvärd lögnare.
Jag frågade lite förundrande vem det var hon sov över hos, hon försökte byta samtalsämne.
-\"En kompis, ingen du känner. Hur har din dag varit då?\".
Någonting i den stilen.

Nu blev jag ännu mer förbannad, jag sa att vid det här laget känner jag henne så pass bra att jag vet hennes bekantskapskrets, hennes vänner.
Nu kom det där vedervärdiga dumförklarandet. Hennes försvarsmekanism satte språng och nu kom svordomarna inrullandes på löpande band. Jag var minsann dum i huvudet, jag ska lämna lite utrymme åt hennes privatliv, jag ska strunta i vad hon gör dygnet runt.
Jag kände att jag började koka inombords. Grodorna var påväg att hoppa ur munnen. Fan, jag kan inte hålla emot.
-\"Men du gör ju ingenting om dygnet, jävla drönare.\" Det kändes skönt att släppa ur mig det, kände en vind av lättnad svepa över mig. För att krydda det lite extra lämnade jag även lägenheten med en sjudundrans smäll i ytterdörren. Jag drog hem till en kompis som länge tjatat på mig att hjälpa henne hänga upp några hyllor.

Det var ungefär vid det här laget jag gjorde en helomvändning i mitt liv.
Jag var trött på min flickvän. Jag var trött på att försöka fixa en barnvakt på dagarna, väcka dem mitt i natten för jag måste till jobbet. För att min eländiga flickvän är bakfull eller försover sig. Jag är trött på att behöva jobba extra för att få vårat ekonomiska att rulla. Jag är trött på att det är jag som alltid behöver laga maten, handla maten, städa, betala allting. Jag var så oerhört trött på min flickvän. Så trött att jag kommer ihåg hur jag tappade känslorna, då menar jag alla känslor för henne. På en gång.
Det enda vi nu hade gemensamt var nu våran dotter.
Nu ska det ta slut. Nu skickar jag ut henne.
Jag kom hem senare på kvällen. Malin hade ångest, hon bad om ursäkt.
Jag sa att jag inte godtar det. Jag förklarade att det här håller inte. Jag berättade för henne om mina känslor, hur jag inte godtar att jag måste ta allt ansvar medan hon enbart tänker på henne själv.
Hon var förkrossad. Uppenbarligen har ingen ställt henne mot väggen på det här viset. Jag var den första. Det kändes bra.
Jag berättade även att det här måste ta slut.
Hon kände att jag tänker lämna henne. Hon visste precis hur det skulle gå med henne då, jag hade allt. Hon hade inget, utom vårat barn.

Jag sa att hon får redan ikväll packa hennes vecka, jag tar hand om barnet så länge. Att vi inte ska ses på några dagar nu. Hon skulle få komma senare och hämta sina saker sedan skulle vi komma överens hur vi skulle göra med Mikaela.
Sagt och gjort, jag kände mig dum. Men det här var det rätta för mig.
Hon åkte väl hem till sina föräldrar eller någon kompis inte vet jag.
Det jag vet var iallafall att jag saknade henne.
Jag förstod inte, jag försökte övertala mig själv. Försökte påminna mig om hur det var. Men innerst inne älskade jag henne.
Det var tungt, men jag lät bli att höra av mig. Men jag hade en inre förhoppning av att hon skulle höra av sig. På något sätt.
Jag önskade att allting vore bra, att vi skulle ha mer jämställt här hemma. Då skulle allting vara perfekt.

Några dagar senare ringde hon, hon sa att hon kommer nu över med några kompisar och hämtar henne saker.
Hon var fortfarande arg. Jag frågade henne ifall det här var vad hon ville.
Hon svarade inte mer än att hon kommer om en timme.
Det var söndag idag.

Hon kom som sagt, efter en timme. Sa inte ett ord, tog sina saker. Jag försökte få kontakt med henne. Men nej.
Hon sa att hon tar med Mikaela till sina föräldrar. Jag tänkte att det vore det mest rättvisa. Eftersom jag haft henne nu en vecka.
Det här var det sista jag såg av Mikaela.
Malin hade horat runt på fyllan under veckan. Det här fick jag reda på en av hennes väninnor.
Jag var förkrossad, men det här var ingenting emot det som väntade mig.
Det som skulle förstöra mitt liv. Mitt liv, min dotter hade haft ett väldigt bra liv om jag fått bestämma.
Men inte för den där jävla horan. Hennes nya kille, en jävla knarkare.
Jag sitter här, idag. Jag känner ingen ångest över det jag gjorde. Men jag känner mitt vrede. Min aggression.

Det var mitt i veckan, och fyllot till hora söp till som vanligt med hennes polare och nya knarkardrönare till svin. På fyllan hade dom fått för sig att förflytta sig till ett annat ställe, fråga mig inte var.
Men bilen tog dem iallafall. Den sista åktur Mikaela fick iallafall.
De körde av vägen, rätt in i ett träd och där avled Mikaela. Svinet, och Mikaela klarade sig med svåra skador.
Jag fick reda på det här nästan omedelbart.
Känslan är obeskrivbar, jag var förkrossad.. Min kära dotter.
Det var det enda jag tänkte. Det svartnade för mig. Jag har inga minnen av den här natten.
Min dotter var död.

Mina få minnen är att jag åkte med min bil till platsen. Där såg jag bilen, trädet, räddningspersonalen, polisen. Sen kommer jag ihåg att jag föll ihop, föll ihop av mina tårar. Därefter kommer jag inte ihåg vad jag gjorde nästföljande dagar. Jag kom väl inte ens ihåg att jag hade ett jobb.
Mitt nästa minne är att jag var på besök på sjukhuset. Jag var så förbannad, jag kokade av aggression. Jag skulle bara se det där aset.
Jag visste inte vad jag gjorde, mitt medvetande var borta medan jag.. Ja, jag vet verkligen inte. Jag fann mig själv i hennes rum, det svartnade igen, nästa syn hade jag mina händer kring hennes hals.
Jag försökte strypa henne.
Det kändes bra, det kändes rättvist. Hon tar mitt liv, jag tar hennes.
Jag sa, medan jag ströp henne: -\"Nu dör du, hur känns det?\".
Jag höll kvar ett bra tag, ända tills hon var så nära på att slocka så att om jag bara hållt i, i några sekunder till så hade jag eliminerat aset från den här planeten.
Då slog det mig, jag kan inte avsluta hennes liv på det här sättet. Mina tankar övergick till Mikaela, och kände mig sårbar direkt igen.
Jag släppte taget och sprang därifrån.

Mitt liv var skit, jag hade ingenting att leva för.
Det började med att jag började dricka, jag sa upp mig från jobbet. För jag klarade inte av att leva mitt gamla liv. Jag var under en svår depression. Jag började ta droger och hamnade i väldigt fel nätverk.
Min familj försökte stötta mig, men jag klarade inte av att hantera mina känslor. Jag sa upp kontakten med dem. Jag mådde så illa.
I och med mina nya livsvanor fick jag även tillgång till lite roliga saker. Så som vapen.

Jag köpte mig en pistol.
Mitt liv bestod bara av skit, jag mådde illa för jag lämnat min familj. Men nu fanns ingen återvändo. Jag ska ta mitt eget liv. Men först, först ska jag ta hennes.

------------

Jag hittade den här texten nyss. Hahaha. Vilken jävla fjolla som skrivit detta.
Undrar varför han avslutade texten där?
Eller, som om jag bryr mig. Det där var historia, jag må säga att det var roligt att läsa.
Det är daterat till den 12/6-08. Idag är det den 19.
Om jag ska vara ärlig, det var jag som skrev det.
Jag skrev det för snart en vecka sen, eller? Fan vet jag. Vem bryr sig.
Jag kommer inte ihåg vad jag gjort sen dess.
Jag tänker inte fylla ut den här texten med massa meningslöst drabbel. Jag ska göra det. Göra det ska jag göra. Laddar upp. Ikväll.. Ikväll smäller det.
Jag vet precis vad hon gör ikväll. Den där lilla horan.
Hon är hos sin familj. Hon har precis blivit utskriven från sjukhuset.
Det är perfekt. Jag ska avsluta hennes liv... Mitt framför hennes egna familj.
Jag är ett geni.
Helmantlat. Ingångshål som en knappnål, utgångshål som en apelsin. Ikväll ska hennes familj få se deras lilla hora till dotters hjärnsubstans på väggarna.
HAHA.
Jag ska bara lyssna klart på låten, dricka upp det sista ur flaskan.
Injicera..
Fuck it..

Jag drar!