Jag var aldrig riktigt mig själv.
Är. Är aldrig riktigt mig själv.

När jag tog mitt första bloss.
Då var det för att visa att jag kunde.
När jag för första gången drog kniven över min kritvita hud.
Då var det för att kunna känna.

Jag var aldrig mig själv.
Är aldrig mig själv.

Nu är dem en del av mig.
Men jag är inte en del av dem.

Ärren är minnen över vad jag gjort.
Egentligen vad jag fortfarande gör.
Min Identitet.

Men vad vet jag om Idetnitet?
Jag gömmer mig för verkligheten
Lever igenom böcker och svåra ord.

Snart kommer jag väl finnas bland de gulnade bladen
I min egen historia.
Men min identitet...
Nej, den finns inte