Jag såg ett ansikte igår
Det var ett ansikte jag sett många gånger förr
Fullt av anonyma människor runtomkring, men det ansiktet kunde jag se
Det var inte som de andra
Det var ett ansikte med så mycket mer
Ögonen var grå, lika grå som jag mindes dem
De var fyllda av klichéer
Grå som kallaste stål men varma som en svensk sommardag i augusti
En sån där dag när luften står stilla och inte ett moln går att se
Allt du kan tänka på en sådan dag är att nå det svalkande vattnet
Kasta dig ner från bryggan och låta dig omslutas av de svala vågorna som stilla eldarna som brinner i kroppen efter allt för lång tid i solen
Det är den effekten ögonen har
Tänder eldar som bara kan släckas av kallt vatten
Kommer man för nära bränner man sig inte bara, man fattar eld som inte slocknar förrän varje atom av det som en gång var ens hjärta är borta
Läpparna var lika raka som de var den gången de talade till mig utan ord
Inte tillstymmelse till leende men de ser ut att smaka blåbär
Håret var fortfarande lika svallande anonymt som sist
Vetefältsfärgat svall som ramade in ett ansikte som jag en gång i tiden ville känna
Ett ansikte som jag en gång ville kalla mitt eget
Jag undrar om ögonen såg mig när jag såg dem
Kanske mötte grått blått där på det anonyma torget
Kanske kände de igen mig
Kanske såg de mitt ansikte och tänkte på när vi senast såg varandra
Men det tror jag inte
Det var ett ansikte jag lämnade bakom mig för länge sedan
Ett ansikte som aldrig blir mitt
Och jag vill inte längre ha det
Jag kom fram till det när jag såg ansiktet och jag gick vidare
Lämnade skyltfönstret bakom mig på samma sätt som jag lämnade mitt gamla jag när jag hittade rätt väg