Luften känns för tung för att andas,

varje andetag kväver mig långsamt,

stickande svavel täcker min strupe

och fyller sakta mina lungors hålor.

Instängd känner jag mig, fångad,

som att väggarna är för nära,

samma underliga olustkänsla

som när jag blir mångalen.

Hela världen tynger ner mig,

ett osynligt krossande på axlarna,

får mig att kippa efter andan,

dra in luft som förvägras mig.

Regnet smattrar mot taket ovanför,

river sönder tystnaden som pistolskott,

föder den stigande massan av vatten

som kommer att dränka mig i mitt fängelse.

Åskan förvandlar alla andra ljud till fullkomlig dövhetstystnad,

varje knall spränger mina trumhinnor på nytt,

blixten lyser upp hela världen med en vithet

vars renhet gör ont i mina ögon.

Desperationen klöser i mitt bröst,

ett vilt djur som måste ut till varje pris,

som sliter sönder mig inifrån,

obönhörligen bryter det ner mig.

Så drar stormen förbi, allt blir tyst,

den plötsliga stillheten dånar högre

än vad ovädrets vrede någonsin gjorde,

jag kan äntligen dra ett djupt andetag.

En liten solstrimma letar sig ner

via sprickorna i mitt fängelses tak,

men det är ett hopp som snabbt slits undan,

släcks när ett nytt oväder rullar in över horisonten.