Jag miste ett barn.
Jag sov inte tillräckligt, eller så var jag inte tillräckligt vaken, men jag missade ett barn. Hon sade inte ett ord.
Sakna ruiner gör man endast på avskyvärda platser. Förlåt dig.

Jag spelade trumpet genom din mage och sade att "det blir en jazzkatt älskling!"
Idag hindrar den omedelbart efterföljande perioden av destruktivitet minnena från att fullt blomma, vilket både är dåligt men även skönt.
Vi visste namnet, vi hade ett namn!

Andas in ansvar och andas ut politik.
I efterhand var det så sorgligt att se döden i dina oförstående ögon.
Det krävs ett helt land för att uppfostra ett barn! Visste du inte det? Förstod du inte det?

Duken jag, blev målad i en egocentriska färger och påträngande motiv. Du kastade färgen från håll.
I mina vidriga och skuldbelagda dukar gick jag så omkring medan du, i vitt, bakom ryggen förstörde livet.
Två människor, vi var två människor!

Vi var ändå hjältar en tid, lite bättre än alla andra, eller lika bra, eller sämre faktiskt.
Men vad gör sämre när vi är tillsammans.
Tillsammans mötte vi insikten om att livet inte ger några varningar för irrationella handlingar med dess konsekvenser.

Den kvällen satt vi framför brasan och talade tillsammans med sorgens ansikte i timmar.
Så totalt avskurna från verkligheten satt vi där i varandras armar och tömde våra liv tills det att det bara fanns kläder kvar i soffan.
Du hade fortfarande på dig linnet från sjukhuset och hade inte sovit på nästan två dygn.

Hur finns vi nu? Livets kompass blev krossad och vi måste ha mat.
Hur skulle jag kunna lita på sanningar igen och hur skulle du kunna tala dem.
Nej är ett hårt ord i infernaliska tider, men vi måste avveckla oss.

Nu är det framåt, det måste vara framåt!
Bakom finns bara bilder som ingen människa borde få se.
Nu vänder vi våra huvuden på var sitt håll och går framåt, ok.

Tänk ej i skuld under din resa. Minns det med mod.
Var snäll, artig och exploatera din gömda potential.
Och du, svara när han ropar