Det finns två spår av pappa idag:
i kroppen och i drömmen

I den stund jag böjer mig fram över köksbordet
och borstar ihop brödsmulorna i handflatan
ser jag pappa framför mig
vid ett annat bord, i en annan familj

jag efterapar inte; vi sammanfaller

Och dottern, nu snart tre:
går runt bordet, borstar likadant

Med drömmarna är det värre

"En sak måste jag säga",
sade jag till pappa i drömmen
"att du var så långsint och sur
att du bara teg och undvek oss med blicken
att det tog så lång tid"

Jag pekade på honom och hjärtat bultade:
att jag vågade säga det direkt!

Och pappa bara log som om han tyckte det var roligt
att jag först nu hade kommit på det
han sade ingenting, bara myste:
"jaha, det var lustigt" och "jo, så var det"