en gång i tiden kunde jag krafsa ner meningslösa meningar på ett papper
eller flera papper
och jag satt där i flera timmar och bara skrev och skrev
filosoferade om livet
det som varit
och det som ännu ej skett

om vår livsexistens
våra öden
och våra mål
om ensamhet

sedan hände något
jag slutade
och jag trodde jag gjorde rätt val

jag blev som de flesta andra
jag slutade filosofera
och levde bara
jobbade
pluggade
tränade

ibland tänkte jag tillbaka på tiden jag skrev mycket

och en dag insåg jag hur mycket jag älskade detta

detta meningslösa skrivande
alla sena kvällar med reflektioner

så nu är jag här igen
skriver om det som varit
och det som ännu ej skett

och jag kallar det poesi