Prinsessan My visade god min under tiden de många herrar hade flockats runt henne för att kyssa hennes hand. Så som gamar samlas runt ett kadaver i öknen, galna att få sätta tänderna i sitt byte. Men prinsessan var inte det minsta intresserad, för hennes hopp om kärlek hade sedan länge försvunnit. Prinsessans yttre skönhet var inget att skämta om eftersom det var något man själv skulle skåda. Det sades att män blivit galna efter att de blivit avvisade av henne. De kunde inte ta förlusten att mista en sådan skönhet. Men My bar på en dold hemlighet. För bakom alla påhittade leenden och gester bar hon på ett brustet hjärta. Den bitterljuva sötma som hon en gång känt hade sedan länge försvunnit. Hennes problem hade tagit nya former och slutet på det hela verkade nära. Var det rätt att en person skulle kunna avgöra hennes liv med ett enda ord?

Plötsligt öppnades dörren in till den stora sal de befann sig i. En ny riddare hade anlänt. Lika snabbt som ett lejon kan jaga bort gamar från sitt byte var herrarna borta. Riddaren var inte från någon av de närliggande provinserna och bar därför inte någon rustning som liknade någon av herrarnas. Det var en ståtlig ung riddare med ett leende som kunde få tusentals flickors hjärtan att smälta. Precis som prinsessan bar också han på en hemlighet. Han bar på sorgen av att inte finna lycka, känslan av att inte lyckas. För många nätter hade han suttit vid kanten av sin säng och frågat sig själv i hopp om ett svar ”Varför blir allting så fel när det känns så rätt?”. Riddarens sömnlösa nätter fortsatte att prägla hans liv. Fanns det någon lycka att finna i denna värld?

Prinsessan verkade inte vara imponerad över den nya riddaren utan lyfte bara på ögonbrynen. Men något i hennes inre sa att han var annorlunda. Dels för att hans ögon inte stirrade sig blind på hennes utseende och dels för att hans blick hade låsts fast vid hennes djupa blågrå ögon. Tiden stod stilla när deras ögon möttes. Som om de båda viste att de var gjorda för varandra, plötsligt började de båda närma sig dansgolvet utan att släppa varandras ögon. Det var som om de båda var i trans med varandras inre. Prinsessan neg och riddaren bugade. Rummet fylldes sedan av musik liksom riddarens hals fylldes av sugmärken.