Jag vet inte hur länge jag satt på stenen innan jag tillslut gick in. Det kändes som flera timmar men det var det säkert inte. När jag kom in var Tommy till min lättnad inte kvar i rummet. Däremot måste han ha suttit kvar länge i rummet och väntat på mig. På bordet låg en bok uppslagen som han verkade ha hunnit läsa en ganska bra bit i. Jag undrade hur länge jag suttit ute i skogen. Jag satte mig i sängen och stirrade rakt ut i rummet en lång stund innan jag la mig för att sova. Visste egentligen inte varför jag kände mig så tom. Hade jag inbillat mig någonting? Tillslut efter många timmar somnade jag äntligen.
Det kändes som om jag bara sovit i några ögonblick när stegen skramlade utanför. Snart knackade det försiktigt på rutan och jag såg Elsas tårdränkta ansikte utanför. Trots att jag inte hade den minsta lust att prata med henne så lät jag henne komma in. “Förlåt att jag väckte dig.” sa hon och sjönk ihop i en hög på golvet. Jag gick ut i rummet utanför och hämtade in madrassen igen. “Vad har hänt?”
“Nej det är mamma igen, och morbror. De är så knäppa när de druckit.”
“Vad gjorde de nu då?”
“De blev skitsura när de upptäckte att jag och Petra hade tagit den där flaskan. Så mamma började dra mig i håret och kalla mig jäkla missfoster och massa sådana saker. Petra sover, så hon märkte ingenting. Jag var bara tvungen att gå ut därifrån. Annars vet jag inte hur det hade kunnat sluta. Hon är så läskig, som olika personer när hon druckit och när hon är nykter.” sa Elsa i ett enda långt andetag innan hon började snyfta igen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag undrade varför hon kom upp till mig. Kände hon sig trygg här? Eller ville hon bara att någon skulle tycka synd om henne? Och varför kunde hon inte vara trygg med Petra.
“Alltså, din mamma verkar ha problem.”
“Mm jo det har hon verkligen. Hon har slagit mig flera gånger hemma. Men ingen lyssnar på mig. Ingen fattar att hon är helt galen när hon är full. Hon är ju så snäll och gullig när hon är nykter.”
“Jobbigt.”
“Alltså är det lugnt om jag sover här? Jag orkar verkligen inte gå tillbaka. De sitter och väntar på mig i köket. Det är jag helt säker på.”
“Visst, sov du här.”
Nästa morgon vaknade jag av att någon damp ner på min säng. Förvirrat satte jag mig upp och tittade rakt in i Tommys mörka ögon. Vad gjorde han här? Varför var han inte med Petra?
“God morgon sjusovare” sa han och log åt mig. “Du försvann helt och hållet igår.”
Jag nickade bara till svar, hur skulle jag kunna förklara att det var på grund av honom jag suttit ute på en sten i skogen i minst en timme. “Hur länge har du varit här?” sa jag och tittade på boken han höll i handen. Det var samma bok som han hade lämnat på mitt bord kvällen innan.
“Tja, har väl suttit och läst i en timme ungefär.”
“Men, varför väckte du mig inte då?”
“Du var så söt när du sov.” sa han förläget och reste sig snabbt och gick fram till fönstret. Jag kände hur det susade i hela huvudet. Hade jag hört rätt? Allra helst skulle jag velat fråga bara för att vara säker. Det kunde jag ju inte göra. Hur kunde han tycka att jag var söt? Bleka, fula, taniga jag. Jag var ju inte söt, det visste jag bestämt.
“Men, vart försvann du igår?”
“Ut i skogen.” mumlade jag.
“Varför det?” frågade han och satte sig ner på sängen igen. Jag hade krupit ihop och satt med armarna runt benen. “Nej orkade inte vara kvar.”
“Jag förstår dig. Jag blev tokig på de där två igår.” sa han och såg sur ut. Varför tusan hånglade du med Petra då? ville jag skrika, men jag höll tyst som vanligt.
“Vet du vad hon Petra försökte göra?”
“Näe.” sa jag fast jag redan kunde ana mig till svaret.
“Nej när du hade dragit så började hon hålla på ännu mer. Jag förstår inte, fattade hon inte att jag inte var intresserad? Men i alla fall så tillslut så försökte hon börja hångla med mig men då blev jag arg och sa åt dem att dra åt helvete.”
“Okej.” sa jag tyst och visste inte vad jag skulle säga. Det var alltså det som hade hänt. Det var därför de inte hade gått tillbaka till mitt rum när de rökt klart. Vad onödigt att jag satt i skogen hela natten. Undrar vad som hade hänt om jag hade gått tillbaka.
“Jag blir så trött, varför skulle de vara på mig sådär liksom?” sa han och suckade. För att du är så förbannat snygg, fattar du inte det ville jag säga åt honom. Fattade han verkligen inte hur snygg han var. Förstod han inte att alla tittade på honom när han kom någonstans. Hade han inte märkt hur de hade gjort sig till inför honom eller vad han totalt jäkla blind.
“För att du ser bra ut.” vågade jag tillslut mumla fram innan jag kände hur rodnaden spred sig på halsen. Till min förvåning såg jag hur en liten rodnad spred sig på hans hals också. Varför blev han generad? Han brukade säkert få höra sådana saker varje dag.

Plötsligt knackade det på dörren och mormor stack in ansiktet. “Vill ni ha frukost? Jag har gjort nybakat bröd.”
“Mm visst” sa jag och reste mig snabbt upp. Glad över en anledning att inte behöva säga något mer till Tommy just nu. Vi gick ner i köket och satte oss vid bordet. “Vet du vad?” sa syrran och hoppade upp och ner av glädje.
“Nej, vadå?” sa jag och log åt henne.
“Pappa ska komma ut hit ikväll.”
“Jaså, så tidigt.” sa jag och försökte låta glad för hennes skull. Det var inte min pappa utan vi var bara halvsyskon. Hennes pappa, Kjell hette han brukade alltid komma ut till ön några veckor efter oss.
Mormor dukade fram det nybakade brödet på bordet, det var mörkt och fullt med godsaker som russin, nötter och torkad frukt.
“Jag hoppas du inte är nötallergiker.” sa hon och log åt Tommy som verkade försjunken i sina egna tankar. Jag undrade vad han tänkte på. “Ah, nejdå.” sa han och tog för sig av brödet. Vi satt tysta medan vi åt och jag tittad mig omkring i köket. Överallt hängde små broderier som mormor gjorde under vintrarna med olika motiv på blommor och natur. Det stod också alltid en bukett levande blommor mitt på bordet som mormor bytte ut varje dag. Medan vi åt kom mamma in från trädgården med en skål nyplockade hallon. “Hörde du att Kjell kommer hit redan ikväll?” frågade hon mig och log stort.
“Jo, syrran sa det.” sa jag och försökte åter igen att låta glad.

När vi kom upp på mitt rum igen så frågade Tommy vem som hade sovit på madrassen som låg kvar i rummet. “Det gjorde Elsa, hon kom hit mitt i natten och storgrät.”
“Jaså, varför det?”
“Hennes mamma typ slog henne, de hade upptäckt att de tagit spritflaskan.”
“Usch då.”
“Hon har sovit här en gång tidigare då hennes mamma var dum också.”
“Jobbigt för henne.” sa han och slog sig ner i min soffa. “Du såg inte ut som om du uppskattade att han Kjell skulle komma hit.”
“Nej, det är min låtsasfarsa. Det är väl inget egentligt fel på honom. Vi står helt enkelt inte ut med varandra och så fort han kommer ut hit till ön så blir mamma så fjompig och ska passa upp på honom hela tiden.”
“Jobbigt för dig.”
“Äsch jag klarar mig. Han är ju egentligen inte elak i alla fall.”
“Nej, men ändå.”
“Du då, hur ser din familj ut?”
“Ja du, det var en bra fråga.” sa han och flinade åt mig. “Alltså, de senaste åren har jag bott i en massa olika fosterhem. Eftersom mina föräldrar inte var kapabla till att ta hand om mig som det hette.”
“Oj.” var det enda jag kunde säga.
“Mamma var psykiskt sjuk och pappa allmänt knäpp, men jag gillade dem ändå. Grannarna anmälde dock det hela och såg till att jag hamnade hos socialen. Vilket troligen var bäst för mig egentligen. Fast du anar inte hur jobbigt det var att åka runt mellan en massa jourfamiljer som bara tog hand om mig för pengarnas skull. Så jag blev en bråkstake, en förjävlig sådan.” sa han och verkade sjunka in i sina tankar igen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad svarade man på det? Det visade sig att jag inte behövde ge någon klyftig kommentar utan han fortsatte självmant en stund senare. “Så den här våren ringde mormor plötsligt, henne hade jag inte pratat med på flera år. Vilket fall som helst, hon ringde och föreslog att jag skulle komma och besöka henne vilket jag gjorde. Det kändes jättekonstigt att träffa henne igen. Sist jag såg henne var jag en liten pojke och nu var mer än ett huvud längre än henne. Vi pratade hela dagen om mamma och pappa och om hur allt hade blivit och hur dåligt det gick för mig i fosterfamiljerna. Tröttar jag ut dig?” frågade han plötsligt.
“Nejdå, fortsätt.”
“Okej, säg till om du blir uttråkad.” sa han och log ett halvt leende innan han fortsatte berätta. “Efter den gången så började jag träffa mormor ganska regelbundet och lyckades lugna ner mig själv lite så när hon frågade om jag ville följa med ut hit på ön bestämde jag mig för att tacka ja. Tänkte att jag skulle åka hem efter en vecka eller så men här är jag kvar. Det är så skönt här ute, jag slipper mina bråkiga vänner och alla som drar med mig ner i den onda cirkeln igen. Nu vill jag knappt åka tillbaka i höst. Fosterfamiljen vill inget annat än att slänga ut mig så i höst ska jag bo hos mormor om hon står ut med mig. Annars får jag försöka hitta ett eget boende.
“Jag vet hur det känns, jag vill aldrig åka tillbaka efter sommaren är slut.” sa jag och log lite åt honom.
“Du har varit här ute mycket va?”
“Varenda sommar sen jag va liten.”
“Herregud alltså. Varför vill du inte åka tillbaka efter sommaren då?”
“Nej det är väl mest skolan. Det var värre förut på gymnasiet men det är fortfarande jobbigt.”
“På vilket sätt då?” sa han och tittade med sina underbara ögon på mig. Jag funderade på hur länge sedan det var någon verkligen hade tittat på mig sådär. På riktigt, på just bara mig. Plötsligt hörde jag mig själv berätta allt om skolan. Om helvetet varje dag sedan jag började på dagis. Om hur jag kommit hem efter skolan med armarna fulla med blåmärken och Kjell bara hade skrattat åt mig och sagt att om man gett sig in i leken får man leken tåla. Han trodde att jag slogs med de andra, det var snarare de som slogs med mig. Ännu mer precist var det de som slog på mig. Jag hade aldrig förstått varför det var just mig de gav sig på. Mamma märkte inte så mycket heller, hon var nykär och efter några år med Kjell så fick hon lillasyrran som blev hennes ögonsten som skulle skyddas från allt ont här i världen. När jag berättat klart så kände jag mig ovanligt tom och lugn. Det kändes skönt att ha fått ur sig allt, jag hade aldrig berättat så mycket om mitt liv för någon tidigare. Aldrig någonsin.
“Fy fan alltså.” sa Tommy när jag tystnat och la helt plötsligt armen om mig. Så satt vi där tysta en stund. Det kändes som om jag var helt tom på ord, det behövdes inga ord heller. Det var en behaglig tystnad.

Tystnaden avbröts av att vi hörde Elsa och Petra som skrek på varandra ute på gården. Det lät som om de bråkade om var Elsa hade varit under natten. Hon vägrade tydligen tala om det för Petra som verkade ta det som en personlig förolämpning. “Men alltså, vi är polare. Polare berättar allt för varandra. Fattar du inte det?” fräste hon.
“Dags att plocka bort madrassen tror jag.” sa jag och slängde ut den i rummen intill. Jag visste inte riktigt varför jag försvarade Elsa men jag hade ingen lust att göra det värre för henne.
“Ja det är nog en bra idé. De verkar vara bra kompisar de där två.” sa han och skrattade. “Jo men tjena att man berättar precis allt för sina kompisar. Det tror jag inte någon gör. Lite måste man hålla för sig själv också.”
“Jo precis.”
“Men det verkar inte Petra hålla med om.”
“Nja inte riktigt va.”

Vi satt och pratade om allt möjligt hela dagen tills lillasyrran kom upp och knackade på. “Mamma säger att du ska komma ner, för snart kommer pappa.”
“Okej” sa jag och dolde en suck så gott jag kunde för henne. Tommy märkte den däremot och tittade medlidande på mig. “Ska jag hänga med ner?”
“Gärna.” Det skulle bli lite mindre jobbigt om han var med. Då skulle jag i alla fall ha någon som förstod hur jag kände mig. Alla andra var så blinda för hur han betedde sig, de var bara glada att han kom ut tidigare. Den enda som förstod mig var nog morfar, han gav mig en klapp på axeln när jag kom ner i köket. Han sa ingenting men jag förstod att han visste hur jobbigt jag tyckte det var. Han var också den enda förutom jag som inte fjäskade konstant för Kjell. “Vi tänkte gå ner till båten och möta honom, visst följer du väl med?” frågade mamma glatt utan att vilja se min buttra uppsyn. “Du och Tommy kan ju ta moppen ner med syrran så kan ni köra tillbaka packningen sen.”
“Mm visst, hänger du med?” sa jag och vände mig mot Tommy.
“Självklart, jag missar inget tillfälle att åka på den där saken.” sa han och syftade på moppen. Lillasyrran blev jätteglad när hon slapp gå och stod snällt och väntade medan mamma knäppte på henne den rosa hjälmen. “Vill du köra?” frågade jag henne. “Jaaaa, jag köra själv?”
“Nej du får köra tillsammans med mig förstår du väl” sa jag och flinade. Syrran svarade inte utan sprang iväg och klättrade upp på moppen. Hon älskade att sitta med mig och låtsas att hon körde. Tommy hoppade upp på flaket och skrattade när syrran försökte starta moppen själv. Jag stampade igång den och sen rullade vi ner till hamnen. Lillasyrran pep förtjust varje gång vi körde ner i en grop på vägen. Nere i hamnen var det ganska mycket folk med packning som skulle tillbaka in till fastlandet. Precis före båten från stan gick nämligen en in till stan igen. Vi hjälpte till att lasta på några lastpallar med saker som skulle in till stan. Kaptenen log glatt åt oss och vinkade när båten la ut igen. Efter en stunds väntan dök tillslut båten från stan upp. Längst fram i fören stod Kjell och vinkade glatt åt lillasyrran som hoppade upp och ner av förtjusning.
“Pappa” ropade hon glatt när han kom iland.
“Nej men hej stumpan” sa han och lyfte upp henne högt i luften så att hon pep av förtjusning. Jag och Tommy stod kvar vid moppen och väntade. En bit bort såg jag hur mamma, mormor och morfar kom gående för att möta Kjell de också. “Tjena tuffingen” sa Kjell och boxade till mig på armen när han kom fram till moppen. Jag hatade när han gjorde så, han visste att jag inte var någon tuffing. Varför envisades han då med att kalla mig så. Tommy besvärade han knappast med en blick utan slängde upp väskorna på moppen och satte lillasyrran på axlarna. “Kör du hem bagaget då?”
“Mm.” sa jag och kickade igång moppen. Var han tvungen att komma ut till ön så tidigt. Han brukade ju bara komma de allra sista veckorna. Jag visste egentligen inte varför jag störde mig så mycket på honom. Troligen var det för att han hade kommit och förstört det som fanns mellan mamma och mig när vi var själva i några år efter att min pappa försvunnit spårlöst. Det enda jag var glad för att han gjort var att han hade gett mig lillasyrran. Utan henne visste jag inte vad jag skulle göra, hon var nog det allra viktigaste som fanns för mig. Eller inte nog, hon var det allra viktigaste som fanns för mig. Helt klart.

Nästa morgon vaknade jag återigen av att Tommy damp ner på min säng. “God morgon” sa han och skrattade åt min yrvakna blick. “Hur länge var du uppe igår egentligen?”
“Slutade väl att läsa vid fyra gissar jag.”
“Då sov jag redan gott.”
“Inte mitt fel att jag är bäst på att vrida dygnet fel.”
“Jag har en bra nyhet och en dålig.”
“Jaså?” sa jag och undrade vad det kunde vara.
“Jag måste åka in till fastlandet för att fixa allt med flytten från fosterfamiljen till mormor. Det är en jäkla massa möten och papper som ska fixas. Dessutom så vill mormor åka tillbaka in till stan nu så hon tänkte hyra ut stugan resten av sommaren.”
“Oj, hur känns det med flytten då?”
“Det känns bra, men nu till den bra saken. Jag pratade lite med din mormor där nere och hon erbjöd sig att jag kunde bo här om jag ville komma ut till ön igen efter att jag fixat med allting. Skulle du ha något emot det?” sa han och såg med ens smått förlägen ut.
“Nej självklart inte.” sa jag och kunde inte låta bli att le. Egentligen ville jag hoppa upp och ner av glädje. Han ville komma tillbaka till ön, till mig. Eller ja i alla fall till ön, och här var jag.
“Vad bra” sa han och reste sig upp. Jag kom egentligen bara förbi för att kolla det med dig. Mormor väntar, vi ska snart åka ner till hamnen.
“Okej, men lycka till då.”
“Tack, jag dyker upp om några dagar igen skulle jag tro. Har du något mobilnummer så kanske jag kan förvarna innan jag kommer.”
“Jo visst” sa jag och gav honom det. När det var avklarat sa han “hej då” en gång till innan han klättrade ner för stegen och försvann. Plötsligt kände jag mig alldeles tom, vad skulle jag nu göra. Nu kunde jag inte gå och bada med Tommy, eller spela krocket med honom och syrran. Det kändes som en evighet sedan jag inte haft några problem alls med att fördriva dagarna ensam. Hur hade jag egentligen fördrivit hela dagarna när han inte var här? Hade jag verkligen suttit och läst varenda dag hela sommaren? Det kändes mest som om jag vandrade runt i cirklar och efter två dagars kringvandrande så grabbade morfar tag i mig och sa åt mig att komma med och bygga på grannens staket. Jag följde med mest för att ha någonting att sysselsätta mig med, inte för att jag tyckte det var överdrivet kul att spika på ett staket.
“Han har blivit paranoid” tecknade morfar och syftade på grannen. “Tror att någon ska göra inbrott om han inte får upp ett staket fort som tusan.”
“Staketet skulle ju snarare locka någon att göra inbrott än avskräcka dem.”
“Jo precis, men hur ofta har vi inbrott här ute?”
“Inte så ofta precis.”

När vi kom tillbaka till gården så såg jag att Elsa och Petra satt i Hammocken och fnittrade åt något. Troligen åt mig. Jag gick förbi dem utan att ge dem en blick. “Hörru.” hördes Petras röst när jag nästan hunnit fram till trappan. Tusan också. “Ja?” sa jag och vände mig om.
“Alltså, vad har du gjort av Tommy? Vi har ju inte sett han på flera dagar.” sa hon anklagande. Som om att det vore mitt fel att han hade åkt in till stan.
“Han har åkt in till stan.”
“Vadå? Ska han inte komma tillbaka igen?”
“Jo troligen.”
“Ja det hoppas jag verkligen, jag menar annars händer det ju verkligen INGENTING på den här ön alltså.”
Jag mumlade något knappt hörbart till svar och gick in i huset. Självklart visste jag att hon tyckte jag var tråkig. Men det var ju inte så snällt att påpeka det för mig. I och för sig så var jag van, men jag var inte van vid att få höra saker ute på ön. Ön var ju det enda stället där jag kunde få vara ifred. Varför fick jag inte vara det i år? Varför fick jag inte gå runt och vara en idiot som bara läste? Varför tog jag åt mig av det hon sa? Jag gick upp på rummet och satte mig i soffan. Jag undrade hur länge Tommy skulle vara kvar i stan, skulle han överhuvudtaget komma tillbaka ut? Kanske kom han på hur mycket roligare det var att hänga inne i stan med sina coola kompisar. Jag satt länge på soffan utan att röra mig och ryckte till när det plötsligt knackade på dörren och Kjell stack in ansiktet.
“Jaså här sitter du och ugglar med dina böcker.” sa han och granskade kritisk min bokhylla. “Fantasy, det är inte litteratur vet du väl. Det är ju bara sagor. Du borde börja läsa riktiga böcker.”
“Som vadå?” frågade jag surt. Jag avskydde när folk kritiserade mina böcker. Det var mina käraste ägodelar.
“Ja men som deckare och andra skönlitterära verk.” sa han och log åt mig som om jag var ett litet barn. “Det är mat förresten.” fortsatte han. “Din mormor ville att du skulle komma ner och hjälpa till och duka.” Jag visste att mormor inte hade sagt åt honom att hämta mig, det skulle hon aldrig göra. Hon dukade alltid själv, det var bara Kjell som verkade störa sig på att jag inte hjälpte till med maten eller dukningen. Jag hjälpte faktiskt till med en massa andra saker, men det såg han inte. Han såg bara det han ville se.
“Nej men kom du ner nu?” frågade mormor mig förvånat när jag dök upp.
“Mm, Kjell sa att du ville att jag skulle duka.” sa jag mest bara för att jävlas.
“Men Kjell, det sa jag inte alls det.” sa mormor och lät faktiskt lite irriterad.
“Jaja, jag tycker i alla fall att du kan hjälpa till att duka ibland.” sa han och vände sig till mig.
“Ska vi äta inne eller ute?” sa jag och vände mig till mormor och ignorerade Kjells irriterade blick.
“Ja men ska vi inte ta och äta ute? Vore inte det mysigt?”
“Mm jo.” sa jag och suckade inombords. Nu skulle jag behöva sitta där ute, där Elsa och Petra var. Jag visste inte varför, men jag klarade helt enkelt inte av att vara i närheten av dem.
“Jag såg att det var två söta tjejer i grannhuset förut.” sa Kjell och blinkade åt mig. “Det är väl kul?” frågade han och jag undrade om han drev med mig. Vi hade bott i samma hus i snart 6 år, han visste mycket väl att de var den typen tjejer som aldrig skulle ha umgåtts med mig.
“Mm visst, jätte.” sa jag och hoppades att han uppfattade ironin.
Hela middagen kretsade som vanligt kring Kjell och hur synd det var om honom som hade fått stanna kvar i stan medan vi andra drog ut på landet och latade oss som han utryckte det. “Man märker verkligen när semesterveckorna sätter igång inne i stan, då är det bara alla dessa invandrare som inte har råd att åka på semester kvar.” sa han och skrattade.
“Men det är väl synd för dem?” försökte mormor lite försynt.
“Ja men de jobbar ju inte så de får ju faktiskt skylla sig själva.” sa Kjell och hällde upp lite mer vin till sig själv. Han blev alltid mer odräglig så fort han hade fått i sig lite alkohol. Jag undrade om det bara var jag som såg det. Förstod ingen annan hur jobbig han var? De bara log och spelade med, nickade till vartenda ord han sa.

När Elsa och Petra kom gående från vägen så ropade han dem till sig.
“Er flickor har jag visst inte hälsat på.” sa han och reste sig upp och skakade hand med dem. “Vem är du då?” frågade Petra och granskade hela familjen som satt vid bordet. Blicken stannade en stund extra vid mig och jag kunde inte låta bli att undra vad hon tänkte. “Jag är lilltjejen härs pappa.” sa han glatt och klappade lillasyrran på huvudet.
“Jaha så de är bara halvsyskon.” sa Petra och jag hatade sättet hon sa det på. Som om jag och syrran inte alls var i närheten.
“Japp det är de.” sa han och bjöd dem att slå sig ner. Mormor hämtade glatt två glas till. Hon tänkte väl att jag skulle bli glad när de satte sig. Det blev jag inte. Inte det minsta. Resten av måltiden satt Kjell och flörtade med dem och bjöd dem på vin och annat att dricka. Jag förstod inte att mamma inte blev arg när han höll på så. Det var ju helt uppenbart, så löjligt och irriterande. Lillasyrran började snart vrida sig på stolen av otålighet så jag tog tillfäller i akt och sa att jag skulle gå in med henne. Bara för att slippa ifrån bordet. Snart kom morfar in efter mig och vi hjälptes åt att göra lillasyrran klar för natten och berättade sen en spökhistoria för henne. Eller morfar berättade och jag låg kvar med henne när hon inte ville ligga ensam. Morfar var bäst på att berätta spökhistorier, eftersom han inte pratade så visade han verkligen med hela kroppen vad som hände i berättelsen och lillasyrran ryckte till varenda gång han gjorde det. Det var verkligen helmysigt att ligga bredvid lillasyrran när hon skulle sova, hon berättade en massa saker som hon hade varit med om under dagen och eftersom blev det längre och längre mellan orden och slutligen så kunde man höra hur hon hade somnat. Jag låg kvar ytterligare en stund och precis när jag skulle gå så slängdes dörren upp. In kom Kjell, “Oj, hade ni gått och lagt er? Jag skulle bara säga god natt till min lilla stumpa.”
“Hon hade precis somnat.”
“Nej men oj då.” sa han och skrattade samtidigt som syrran flög upp ur sängen och började busa med sin pappa. Visst förstod jag att hon var glad att han var där, men var han tvungen att komma in och väcka henne när vi äntligen fått henne i säng? Det var inte det lättaste precis, ikväll hade det gått ovanligt bra. Tills han kom och väckte henne igen. Jag suckade, gav upp och gick upp på mitt rum och satte mig att läsa en av mina okultiverade fantasyböcker. Utanför fönstret kunde jag höra Petra nynna på någon dålig popsång.