Utom räckhåll rullar dagen oantastligt förbi det oerhörda,
orörda landskap som är du. Den vardagliga stillheten i ditt leende
oroar mig mer och mer efter varje natt. Försöker du inte i själva verket förklara
min själs transkriptioner under nattens stjärnklara himmel? Eller är det så att
du istället kamouflerar dina händers beröring av mina stumma pratbubblor?
Jag kastar ut allt finmaskigare nät i hopp om att fånga upp några av dina
tankars kristaller som sorglöst svävar mot himmeln och skingras av attackerande svalor.

Min själ är ännu fylld av extasens flammande eld
Girigt suger jag åt mig det ljuva informationsflödet ur din mun
Och känner samtidigt hur dina konturer tillfälligt skärps i mitt minnes magnetfält.