Minns en hög med översnöade tomburkar på en balkong högst upp på hörnet i en skäligen trist hyreskasern på Karlstorp i Trollhättan, men det är också allt jag minns av den balkongen. Knappt några möbler i den där lägenheten men så mycket lust, det var där den vintern jag läste "Jack" och tappade greppet, eller om det var då jag hittade greppet - halvvägs genom boken gick jag ner och satte mej på tåget och gick av i Stockholm frampå nattkröken, halkade runt i lågskor och vindjacka, stod utanför Stig Strömholms stuga i Vita bergen och försökte fatta men gick grundligt bet och gick ut och ryckte i ytterdörren hos min mormor i Aspudden istället men hon bodde också högst upp och jag hade inga pengar kvar ens att ringa för, slumrade bort några timmar med en annan lodare i ett dragigt bankomatbås på Drottninggatan och åkte hem igen, såna tider var det, förlorade förälskade förvånade förtvivlade.
Alla dungar där jag pissat stirrande rakt upp genom lövverken med den overkliga känslan av att göra helt rätt.
Allt papper dessa fingrar prasslat innan de till slut krummar ihop och viker sej ger sej.
Karlstorp, köpte min första bil där, en sån gammal Citroen som kunde göra armhävningar, hade bråttom andra dan och struntade i att skrapa rutorna, rammade en Volvo på 45:an, inställde mej ganska spak i Tingsrätten men fick allefall tillbaks kortet efter två månader.
Karlstorp, där låg också psykologmottagningen som läkaren på F7 remitterade mej till efter min klaustrofobiska show på inryckningen; hade inte tid att göra lumpen förklarade jag och han förstod eller anade kanske också att jag hade annat för mej.
Karlstorp och nymornad P generad i kameralinsen vid vardagsrumsfönstret och den lille rödhårige killen jag kände ett tag (vaffan hette han, Nilsson?) som kom upp och lirade poker om nätterna (det var på den tiden man ostraffad kunde strunta i att sova nån natt i veckan) och utflykterna till The Blues Band på Lobo eller Lalla Hansson på pianobaren...och W som sprang rakt igenom dörren till toaletten och den snälla tjejen som haft lyan före mej och som ringde på med ojämna mellanrum för att få tillbaks hyran hon lagt ut och stencilapparaten i vindskontoret och elskrivmaskinen som surrade så uppfordrande att jag aldrig åstadkom annat än innehållsförteckningar och lampan jag aldrig kom mej för att byta i det hela vintern mörklagda köket och raddan av tomma garderober och jag svarade aldrig i telefon men lyfte bara luren och lyssnade när det ringde och den vattensjuka parken där nere hela långa vårvintern, bara tidsfrågor allting, ingen egentlig tvekan nånsin, all Novalucol till trots.
Och snart är barnen där, hoppas det, känner mej rustad och nyfiken på vad de ska göra med den där febern.