Jocko, el loco
gick på som en tocko
rullade tungan och spottade ut
flisor av gud ur sin stora trut
och all hans möda
och vinet som flöda
tills allt var över, tills allt var slut.

Jocko, el loco
slogo och brocko
och seglade kring med lik och lust
i lasten under masten mot okänd kust
och gick iland
nån gång ibland
flinande förlorande ännu en dust.

Jocko, el loco
som alltid mocko
bråk till höger och gräl till vänster
alltför udda hans stora förtjänster
och alltför små
de som tittade på
och förskräckt åhörde Jockos kadenser.

Jocko, el loco
den ömsinte bocko
ständigt i träskor och skrynklig frack
bugade vackert men sa aldrig tack
och gick dit bort
där hans egen sort
satt på stranden och skråla och drack.