då,
full av liv och dans
nu,
ingenting, ingenstans

gungan gnisslar bara av vinden
barnens tofflor står tomma
kylan biter hårt tag i kinden
trädgården har slutat blomma

och där står du,

tittar tomt bort emot fjärran minnen
din handflata smeker fotografiet
längtar tillbaka med alla sinnen
varför blev allt fel som var så rätt

då,
inte ett ont ord tänktes
nu,
hoppet om liv dränktes

tidningsurklippen skvallrar om,
den vackra sensommarkvällen som,
kom att bli den sista någonsin,
tätt intill hon som var bara min

och här sitter jag,

ler ner ifrån den mörkblå himlen
här finns inga tvivel, inga vägskäl
här har jag ett eget moln, min vän
snart blir vi ett igen, du vackraste själ

då,
en förlorad evighet
nu,
bara du och jag vet