Varje dag på ett bestämt klockslag

glider den runda spegeln sakta in från

vänster och stannar mitt för diagonalernas

skärningspunkt. Jag kan naturligtivs inte undgå

att betrakta mig själv några sekunder.

Jag blir blir mer och mer lik min omgivning,

mina maskiner, mina redskap. Jag betraktar dem

uppmärksamt. Förändringen tycks pågå även just

nu, medan jag tittar. Trycker jag på en av

knapparna, ser jag en uppförstoring på skärmen

ovanför. Jag har aldrig fått klart för mig vilken del

av mej som skärmen visar, kanske är det

blodkärlen, eller hjärnvävnaderna eller är det

Känske själen. Hur som helst så fascineras jag

av dess sinnrikt kombinerade mönster.