Jag tycker om att säga fina saker till människor med fina egenskaper.
Framförallt tycker jag om att skriva fina saker till människor jag älskar.
Jag älskar att skriva och när jag skriver till någon jag älskar så flyter det bara på.
Skriva. Det är något jag ser i min framtid. Skrivandet.
Men sen är det ju så att så många binds av sina hämningar.
Och så många antar att jag också binds av dem.
Så de tror att jag är kära i dem och bara dem.
För det är det som mina ord brukar innebära för de flesta
För att det krävs så mycket för att många människor ska säga fina saker om andra människor.
För att självkänslan kan vara låg och då innebär det att andra människor som är bra är bättre än en själv.
Därför ska man ju inte säga att de är bra, fina, vackra.
Jag förstår i alla fall att jag inte blir sämre för att andra är bra, fina, vackra.
Jag tycker inte om att emotionell fobi är en folksjukdom.
Jag tycker väldigt illa om att push out-kalsonger såldes på stockholm pride
Just precis vad vi behöver.
Mer kroppsfixering.
Och fler marknadsskapta behov.
Och så hoppar vi in i kapitalismens ekorrhjul
Vi springer lydigt
Vi mår dåligt
Vi vet inte varför
Vi vet bara att vi måste ha mer
Men jag vill gärna tro att jag är medveten
De kan fortsätta hänga sina morötter mitt framför mitt ansikte
Jag kommer inte försöka dra ner dem.
För jag behöver både mina händer för att leva mitt liv.