Kapitel .3 Skräcken

Vi sprang och vi sprang. Efter oss hördes det flämtningar och stön med springandes, slöa steg. Jag blev livrädd, tittade på Mikael och såg att han verkade också vara rädd.
Du måste skynda dig, skrek han och sprang det snabbaste han kunde. Vi kom fram till en gammal nedlagd fabrik och Mikael försökte få upp dörren med några sparkar. Då vände jag mig om i all hast. Några vidunder med lysande stirrande ögon tittade emot mig. Jag skrek till. Mikael vände sig åsse om och ställde dig framför mig. Han tittade argt emot dom och sträckte ut sina händer.
Selofastro meadoni...viskade han ut från sina läppar. Plötsligt så sprängdes alla varelser framför oss i tusen bitar och svart gegga forsade ut ur dem. Mikael vände sig emot mig igen, grep tag min ena handled, och fortsatte att springa ifrån den där gamla fabriken. Jag blundade och glömde bort den där rädslan inombords. Vi sprang upp för en trappa, och helt plötsligt så kom vi upp på ett hustak med stolpar och slangar omkring oss. Mikael släppte min hand och gick emot kanten, böjde sig ner och tittade. Sedan helt utan förvarning kändes det som om någon stod bakom mig. Jag vände mig och såg sådana varelser som jag hade sett vid den gamla fabriken. Jag skrek till igen och ramlade när jag gick bakom på ett par ihop bundna slangar.


Emelie!!! skrek Mikael och sprang emot mig. Varelserna hoppade på mig och slog mig i ansiktet. Jag slog emot, och helt plötsligt sprängdes varenda en av dem. Jag blundade och höll armarna framför mitt ansikte. Mikael drog i min rock, och fick mig upp på fötterna. Jag tog tag i hans tjocktröja, och mitt hjärta bultade av skräck. Det kom fler varelser och vidunder. De såg ut som missbildade fladdermöss och noshörningar. Mikael tog ett steg bakåt, jag gjorde samma sak. Helt plötsligt kom det fram en kille med svart, långt hår. Han hade vita kläder med ett stort rosenrött halsband. Han log mot oss.
Mina älsklingar, gör slut på Ängeln!!! ropade han med ett stort hånflin. Vidunderna sprang och hoppade emot oss och Mikael såg på dem. Helt plötsligt kände jag att jag försvann från marken och började att sväva. Jag tittade under mig. Helt plötsligt så slog någonting emot mig, och jag tittade emot Mikael. Han hade vingar. Han grep hårdare tag om mig och jag gjorde samma sak. Då började vi att flyga på riktigt och drog iväg.
Emelie...sade Mikael med en svag röst. Detta är vad jag har gjort alla dessa år. Jag tittade på honom med förvånade ögon. Jag kände vinden emot mitt ansikte. Plötsligt drog någon i min fot och Mikael tappade taget om mig.
Syster! Skrek han med en frusterande röst. Jag tittade ner mot min fot och såg att en jättestor fladdermus hade gripit tag om den. Jag skrek till och försökte slå av mig den stora saken. Den klättrade fortare upp emot mig. Den slog upp sina vilda vingar och grep ett hårdare tag om mig. Jag var panikslagen. Då såg jag Mikeal som kom med en rasande fart emot mig och det stora vidundret. Han drog fram sin hand och stack den rakt igenom fladdermusens huvud. Mikael fångade mig och flög upp igen emot skyn. Jag blundade hela tiden, sedan kände jag att Mikael landade på någonting. Jag öppnade mina ögon och stack ut mitt huvud ut ur rocken.
Är du...OK? Frågade Mikael. Han tittade på mig med sorgsna ögon.
ja...jag tror det sade jag och tittade tillbaks på honom. Han släppte taget om mig och tog sig om sina högra revben. Han pep till.
Är du skadad...? sa jag och hukade mig till honom. Han såg på mig. Jag hade aldrig sett den där sorgen i hans ögon, så stark var den. Plötsligt såg jag hur han blundade och föll till marken.
MIKEAL!!!! skrek jag och ruskade om honom. Han vaknade inte till. Snälla bror...dö inte.. Jag kände hur tårarna började att rinna. Då kände jag att någon stod bakom mig. En man med en svart-grå kappa tittade på mig med iskalla ögon. Bredvid honom stod en vit varg, med glänsande gula ögon.
Mitt barn...sade han. Kom här... jag ställde mig upp, motvilligt. Mannen gick förbi mig, tog upp Mikael med sina stora händer. Mikeals vingar drog in sig i hans kalla hud. Det såg ut att vara smärtsamt. Mannen log lite emot mig och tog mig på axeln. Vargen stannade kvar och tittade emot mig.
Vem är du...? frågade jag honom och såg på honom med stora ögon. Hans hand lade fortfarande på min axel.
Jag är Arez, sade han. Krigarnas konung. Detta är min varg, Phobos. Vi måste gå nu.
Okey...men vart då? Sa jag.
Hem, svarade han.


Jag vaknade upp i en sliten madrass på golvet. Mikeal låg bredvid mig på en annan madrass. Han såg mer sliten ut än madrassen han låg på. Jag satte mig upp med en enorm huvudvärk och glömde bort smärtan. Den där mannen... tänkte jag och tittade mig omkring. Jag lade mig ner igen för att jag inte orkade tänka. Någon slog upp dörren, och satte sig bakom mig. Jag vände mig om.
Godmorgon, sade mannen som jag hade träffat på igår.
ah- Arez! Sade jag och satte mig upp ordentligt. Är Mikeal okey...? Arez tittade på mig med en förundransvärt blick.
Jadå, sade han och log emot mig. Han hade bara brutit ett av sina revben.
Vaddå bara!? Sade jag med en irriterande ton. Det gör ju jätteont! Jag vände mig om och surade en stund. Arez fortsatte att vara tyst, tills hans varg kom in tyst. Vargen lade sig ner bredvid Arez och lade sitt huvud mot Arez knä. Arez klappade phoboz lite på huvudet och tittade på Mikeal. Mikeal sov som en sten emot sin kudde. Han hade bandage runt sitt bröst, troligen var det Arez som hade lagt på det.
jo...du förstår, harklade sig Arez. Mikeal...är egentligen död. Mitt hjärta hoppade till. Det som Mikeal sade i min dröm...men är detta också en...dröm? Jag vände mig om och stirrade på Arez. Han tittade tillbaks. Mikeal ryckte till och öppnade sina ögon sakta. Jag blev rent uppkörd och tog han på handen. Han stönade till ett par gånger och blundade igen. Sedan öppnade han dem igen, med en förvånad blick.
Mikeal! Sade jag och skakade till han lite. Du lever!
Emelie...viskade han. Var är vi...? han tittade upp. Då såg han Arez och hans ögon fylldes av ilska.
Vad tusan gör du här!? Skrek han och pekade på Arez. Du din...gubbe! Arez bara log och såg glad ut. Mikeal bara såg ilsken ut och tittade på Arez och phobos. Helt plötsligt morrade phobos och Mikeal och jag hoppade till. Mikeal släppte sin ilska och gick in på osäkerhet istället. Jag såg på honom. Man kände knappt igen honom, för att han hade varit på känslokall nu dessa dagarna. Han satte sig ner lugnt och han blev rent röd i hela ansiktet.
Mikeal, vad var det som hände igår? Frågade Arez lugnt.
jo...den där snubben med fladdermössen attackerade mig och Emelie, svarade Mikeal. Arez nickade. Jag såg på dem båda. Det såg ut som att Mikeal kände Arez mer än han kände mig. Det kändes...ledsamt.
Men du emelie, mår du bra? Sade Mikeal och vände sig emot mig. Jag märkte att hans ögon gick rakt in i mina. Så brukade han göra när han var allvarlig.
Jo...jag mår väl bra...sade jag med en lugn röst.
ok...sade Mikeal och ställde sig upp. Han vände sig ifrån mig och letade efter sina kläder. Hans stora sår på ryggen...de såg så hemska ut. Det var stora, långa ärr på hans arm också. De där piercingarna, de var uppradade som ett mönster....som en sol. Han tog upp sin tjocktröja och drog den över sig. Han gick ut ur rummet och slog igen dörren efter sig. Arez klappade mig på axeln och jag tittade på honom.
När blev han så...upptagen...? frågade jag. Arez tittade upp ur sina stora ögonbryn. Han klappade mig åter på axeln.
Mikeal kom till ”oss” för en lång tid sen, sade Arez. Jag lyssnade spänt på hans ord. ”Mikeael har alltid varit ensam. Det var först när jag träffade honom som jag förstod hans problem. Han hade blivit tagen av ”skuggorna” Jag stannade upp för ett ögonblick.
Skuggorna...? frågade jag honom. Han nickade.
De är underjordens väktare...Hades tjänare, svarade Arez och Phoboz vaknade till när Arez tog bort hennes huvud från hans knä. ”De tog honom innan vi fick tag i honom, slet honom i bitar...i hjärtat. Som tur var så räddades han av oss i tid.
Vilka är ni egentligen? Frågade jag med en lite högre ton emot honom. Vilken värld lever ni i egentligen? Och vad har hänt med min bror!? Jag kände hur min ilska spred sig och jag ställde mig upp, och sprang ut ur rummet.
Mikeal! Var är du!? Skrek jag och rusade från rum till rum. Hjärtat började slå snabbare. Då kom jag ut på en terass och solen sken mig rätt i ögonen. Där på muren, satt Mikeal med sina vita vingar utfällda. Jag tystnades för en minut. Han satt och plockade ur nerblodade fjädrar. Vingarna var alldeles vita, de sken nästan. Jag gick närmare, och stannade upp igen. Mikeal grät, det hördes fast han försökte gömma det. Det gjorde så ont på honom. Jag gick fram och tog han på en av hans vingar. Han vände sig snabbt av överrasking och tittade på mig med hans gråtfyllda ögon. Han försökte torka bort dem, men det kom bara fler. Jag steg närmare honom, och kramade om honom långsamt. Han satt bara och stirrade rakt ut ut tomma intet. Han blundade till slut och hans armar snuddade vid mina. Han luktade blod...troligen ifrån igår. Jag släppte han när han kved till och tog sig på sitt högra revben.
Förlåt! Gjorde jag dig illa? Frågade jag med en förtvivlad röst. Han tittade upp emot mig och log lite. Jag log tillbaka.