så for den stackars poeten
iväg mot sitt tänkta Paris
beskrev sitt liv med öververkligheten
vilket var ärligast för sitt pris

tillbaka vid sin utgångspunkt
tillbaka till en ateistisk bikt
talade poeten ganska stilla, nästan lugnt
"man lever ej blott på dikt"

solen glittrar starkt men stilla
i tårars konvexa yta
han sökte ej längre någon villa
på tårar lär inga båtar flyta

"Adjö" sjöng hans älskarinna
"Adjö" sjöng orden han aldrig fick på pränt
"Se dig själv i spegeln" sjöng ögats tunna hinna
"Titta väldigt noga och säg oss vad som hänt"

poeten tittade, båd´ länge och väl
allt han såg var ett rosadroppigt dis
var var han och vad var fel
och var, kära spegel, är Paris?

det var så poeten försvann
i ett dis av rosa droppar
kanske träffas han i sanning sann
på den plats där det flyter gamla tärda kroppar