ingentingmendetvarigårochdetvarintehär

och så sögs jag till friheten och började slå på mig själv.
för skakig, för våldsam, nu är det trasigt igen.
det finns ingen frihet, det finns ingenting.
alver äter sig mätta på smultron från den djupaste skog och jag minns främlingen som skrev att jag inte kunde vara någonting annat än ett skogsrå som låg på granris och blev hög på rökelse och så föll leendet på att systrarna brunblommig och glansigt svarts plirögon log så när mitt fallna skrattporl ljöd att de var alver

Blåklockan väntade mig bland barren och styrde mig runt trassliga snår och lera
mina gympaskor flög över marken som ville dra ner
någon skrek av smuts, det var inte jag
Hon läser om sjukdomen, jag trasar omkring
liggande på golvet med händer framför för att täcka, utesluta
som om jag var ömtålig och skör
sluta slå, lilla hjärta

Jag kallade på alverna, demonerna i natten, sa:
jag är endast er att förtära nu
men de fanns inte liksom jag
blev rädd för min egen existens och alla ägda människors livsting
Trollungens flykt från plågor uppenbarades i skogen vid vassets kant
bland blöta smultronbärstrån snavade beslutsamma fötter sig fram
äntligen slut på rop av minnen och glömska
vilse men visste undanträngt:
golvet väntar med all sin fiberkraft jag vill nysa ut och med svindlande syn försvinna ifrån
nere. fast
borta. långt ifrån
utom räckhåll. gömd från betyngande mentalitet
vill inte tillbaka, är inte trött
-du har sprungit en mil. du var vilse, du försvann
varför kom du tillbaka?

Lastbilarna körde förbi vid stupet, jag darrade som flagnande färg
utsugen. tom
stoppad. fylld
uppäten. förnyelsebar
igendammad. sydd
nageltvång. sår igen
känsla. fingrar. längtan till noll
det finns inget inom rökens väggar
inget vågar röras instängt med mig
tvivlar på återkomsten. illusioner av tvivel
vita. halva. håliga. grå
sommarnatten springer, jag ser efter, högt på tå
fönstret tillåter inte mer, sinnena kvävs

glaskross eller draperi, svart
domnar, faller, klättrar upp igen
frågar innehållet, vågar jag tänka?
inget svar att urskilja sipprar ur nervernas mun,
signalernas varningsljus är svultet och syns blott med mätare och syrgasmask
jag undrar om jag vågar känna alls
om jag kan tänka, om jag vill
vart jag flyr när dimman skingras
-kanske ska man inte känna efter alls när man vaknar, kanske ska man låta bli att ens försöka veta, säger hon
tyst, jag konverserar med mig själv i garderoben
frågar varför jag inte får sluta,
hur de håller mig kvar fast deras spindelnät suddar min fobi och gör mig halv

Vem är nykomlingen som släcker sorgen med rött från skogens djupaste gläntor,
från gröna födselblad
vem är varelsen som traskar i hets, springer, vänder sig om men ingen ser?
Finns den som inte vågar fråga livet om förväntingen till en chans,
som leker med stenar för att de gått sönder innuti, men värms av låtsatshändernas blodcirkulation?

Undrar om jag slickar syredroppar från bladen nästa år,
om tretton kvartal i solens nästa vår
eller om omdöpta partiklar hunnit tugga genom slem,
mala mig som kött
Krossade blokärl är min beståndsdel. tvinna mig runt