Mellan klockslagen
en upptakt för ett svidande förmak
någonstans är det för sent
för imorgon går vi vidare ännu en bit bort
oömt sliter oss lös ur en omfamning
jag fortfarande vill ha
mitt hjärta dallrar längtandes efter din skuggbild
ett minne som är gott
när verkligheten som begrepp inkräktar
och gör mig sinnesslö och avtrubbad

materialism och socker dövar
men shit, hur ska jag någonsin komma över
att jag aldrig mer får sova mot din skuldra
att mitt "aldrig mer" är precis vad det lovar

att mitt hjärta

aldrig

mer

kommer kunna älska som jag gjorde tills igår.