Om du visar mig din, så visar jag min… låt oss jämföra ärr. Jag kan tala om vilken som är värst. Fatta farsan vad du lämnade efter dig. En riktig röra, en sjujävlars massa skit i hörnen och i hjärtat och i gråthickan. Och du bara drog. Utan förklaring, lämnade mamma med uppgiften att beskriva dig som den där pappan vi egentligen aldrig hade. Sen när jag nu har blivit äldre fattar jag självfallet att du inte ens kunde kalla dig för pappa. För ville du ha någon av oss egentligen? Mamma har också valt att beskriva dig annorlunda nu för tiden. Att höra dig beskrivas genom bitterhet och frustration har inte gett dig några fördelar, bara så att du vet det. Igår fick jag höra av min bror hur du hade sagt till honom när jag hade blivit kristen;
”Har du hört vad din syster har kommit på? Kristen. Vilket skitsnack!”
Till mig hade du sagt, med ditt allra största leende påklistrat;
”Vad jag är glad för dig. Jesus var en stor man!”
Din ögontjänande hycklare. Inte ens till dina egna barn kan du vara äkta, då smyger du runt och försöker samla pluspoäng. Men jag älskar dig ändå, pappa. Alla barn älskar sina föräldrar oavsett vad de gör eller inte gör, men det som svider mest är kanske din oförmåga till att älska. Jag brukar tänka att om du verkligen är oförmögen att älska en annan människa (jag är ledsen pappa, för att det ska vara riktig kärlek så måste det vara förbehållslöst) så är det inte ditt fel egentligen. Jag menar, hallå, du föddes med det och vissa saker kan man kanske inte lära sig. Som till exempel att älska sina egna barn, sitt eget kött och blod.

Jag kan bara bli så fruktansvärt avundsjuk på alla andra i min omgivning som har riktiga pappor. Pappor som älskar, som kan ringa till en utan att försöka ge skuldkänslor, som kan trösta, som inte ljuger, förtalar mamma och kastar bort sin egen familj för kåtslaget på arbetet 20 mil bort från hemmet. Fast jag klandrar dig inte. Jag vet vad män går för. När blodet rusar till, ja då måste man knulla oavsett vem det blir med. Och mamma visste, teg och led. En riktig kvinnas uppgift och det skötte hon ju bra. När du väljer en sak så väljer du bort något annat. Vi var något annat. Men medan jag slåss mot min bitterhet och ilska så kan jag inte låta bli att skratta dig rakt upp i synen. Vad då livmodersfeminism? Du har aldrig varit feminist, pappa, kommer aldrig att bli feminist (så länge det inte gagnar dig, fast det skulle inte vara riktig feminism). När vi var små och du kom hem från jobbet undrade mamma, som var för trött för att orka ha sex med dig sen eftersom hon hade tagit hand om fyra barn, en hund och ett hushåll, om inte du kunde tänka dig att lägga oss.
”Du får mer tid med dem, kan läsa en saga och uppmärksamma dem du som jobbar så mycket…”
Då kommer den råa, okontrollerade feministen ut ur dig och säger: Nej. Jag har jobbat hela dagen, dessutom är det ditt jobb att natta barnen.
För det var väl vad vi var för dig pappa, ett till jobb. Ett betungande arbete som fortsatte när du kom hem om kvällarna. Aldrig en ledig minut, stackars, stackars lilla utarbetade pappa. Men duktig var du på att stoppa in den. I mamma och inte i mamma, men lika fullt i någon annan kvinna. Som man sår får man skörda och du sådde inte ett enda frö under hela vår barndom, men nu förväntar du ändå att du ska få ta del av frukterna. Livmodersfeminism, vilket bullshit! Såg häromdagen en söt hollywoodproduktion med Ben Affleck i huvudrollen. Satt en stund och drömde mig bort till en annan verklighet när Ben omfamnar sin lilla dotter i ett försök att rädda henne undan världens många orättvisor. Tänk dig att få en sån kram någon gång. Men det är bara att acceptera verkligheten, för pappa, du är verkligen inte Ben Affleck och jag är inte längre något barn. Jag minns att du stod längst vägen, kastade mig en blick då och då. Girigt insöp man den blicken, som ett magert, utsvultet djur. Men vi fick aldrig något mer än det. Nu är det för sent för dig, nu har du inga barn kvar. Välj att anklaga oss om du vill, jag vet vart skulden vilar egentligen. Jag vill faktiskt tro att det är smärta jag ser i din blick nu för tiden, men allt för mycket har varit spelat. Gjort är gjort. En önskan lämnar mina läppar tyst, tyst. Jag behöver dig inte längre, men smärtan hade i alla fall gjort dig mänsklig. Min pappa är inte Ben Affleck. Inte ens nära.