Min Hanna, hon kan ju, helt fenomenalt mycket
Ibland mycket mera än vissa ”normala”
i vissa saker.

Hon ska ju inte kunna det och det....
Men om hon gör det då?

Ursäktas hon med, att hon är en ovanligt smart Downis.
"Det är bara ett fåtal
som blir så där smarta och duktiga"
Sen så fortsätter man att ha fördomar.

Hanna är inte en speciellt ”smart” Downis
Jag menar att hon inte är just på gränsen till ”normal”
Som vissa Människor med Downs syndrom kan vara och är.

Men hon är en helt vanlig "medelmåttis" Downis *ler*

Ingen vet riktigt vart gränserna går.
Är det inte dags nu?
Att vi ger dom det utrymmet i våra hjärtan.
Att låta dom kunna, det dom kan.
Ge dom utmaningar.
Glädjas med dom när dom lyckas.

Min Hanna, är en flicka med Trisomi 21
som dom flesta har.
Jag tror att hon kommer att kunna läsa och skriva
något så när.
Jag vet, att hon kommer att kunna kommunicera
med dom flesta.
Folk kommer att förstå henne, mycket väl.
Jag är inte ett dugg orolig för det.

Hon kommer att leva förhoppningsvis ett bra liv
ett liv som hon kommer att vara nöjd med.
Jag önskar av hela mitt hjärta att hon förblir lycklig
resten av sitt liv.

Hon kommer att flytta hemifrån, bli kär, olyckligt kär
Ha vänner, jobb och fritid.
Hon kommer att finnas i ett sammanhang.
Hon kommer skratta, älska och leva.

Jag har fyra fullkomligt " normala" pojkar också

“kromosomperfekta”

Pojkar som inte faller utanför dom ”normala” ramarna.
Den lycka jag kände när mina pojkar föddes en efter en.
Den känslan går inte att beskriva riktigt rättvist.
Lyckan var fullkomlig!!!

Hur hade jag, lilla jag..
Hur kunde jag ha förmågan att prestera så perfekta barn?
Ingen ironi här inte, så kände jag faktiskt.
Men i samma stund pojkarna föddes
Så började oron gnaga i mitt hjärta.

Hur kommer det att gå för mina pojkar?
Pojkarna som föddes ”normala” till en värld
där allt förväntas vara ”normalt”

Pallar mina pojkar trycket?
Kommer dom klara av alla dessa, ibland så, orimliga krav
som Samhället ställer på dom?

Tänker på skolan, dom stora grupperna.
Mina pojkar kanske inte klarar av en stor grupp.
Prestera, prestera, enligt läroplanen, prov hit, prov dit
Ett misslyckande eller flera.
Kommer efter enligt läroplanen.
In på individuella programmet!

Är det kört nu?

Det ska följas mallar hit än dit.
Mina pojkar kanske har andra behov
men dom födes ju ”normala”
Här blir det inte tal om att få leva på deras egna villkor.
Nej, samhällets villkor är vad det handlar om.

Sen kommer mamma oron att handla om... fritiden!!
Ack, ve och fasa!
Vad kommer sen? gäng? knark? alkohol? röka?

Springa ute och förfölja finniga fjortisar till leda.
Sitta hemma och vänta och vänta.
Nervöst dras blicken till klockan
som blir tok för sent för att en unge ska springa ute och ränna.
För att sen mötas av;

- Öhhh!! Morsan, jag har varit hos kompisar.

Vilka kompisar? Kommer jag att ha koll? Hoppas det!!
Kommer att kämpa till det yttersta, för mina ”normala” pojkar
Inte släppa taget, innan dom har fått styrka, under sina vingar.
Styrkan för att klara sig själva, flyga ur boet

Sen kommer det, och det och det...
Mera oro, för hur det kommer att gå
för mina fullkomligt ”normala” pojkar
som passar in i detta samhälle.

Sen ska dom ha körkort!!!
Så jag måste ha dom ute i trafiken, också!!

Det är tufft att ha ”normala” pojkar ska ni veta.

Men jag har ju en utvecklingsstörd också

Så med en slipper jag ju allt ovanstående

Hon får ju i alla fall leva på sina alldeles egna villkor! 
Just så som alla dessa fantastiska barn
borde får göra
Men det får dom inte
som det är nu.