på vägen hem tar jag alltid den
förbi fröding
sedermera

gustav du är inte här
men på din grav flammar faktiskt
en fackla av sten

(den är förresten tung den där urnan makadamien satt på ditt huvud )

jag försökte slå rot där inatt
med häggen vid dina fötter satte jag mina spår
i den välkrattade sanden
jag tror jag skrev gud
- jag saknar dig

sen fortsatte jag hem genom dödens labyrinter
för att älska huden levande
med köttet i min säng