Jag kommer nog aldrig tillbaks.
-Det är deras fel, skriker jag och ber Faust sticka ut deras ögon med sin ånger.
Jag är ingen Faust, hoppas inte det iallafall men jag minns en natt i mina sena tonår då jag allierade mig med djävulen.

Det var på den tiden då man inte kände till villebråd.
Dyrkan var något jag inte tog lätt på men nu spyr jag upp bakfyllan över dess patetiska harem som bara eskalerar.

Var det där, längs mekongflodens sympatiska stress som vi började stöta upp syra från magtrakten, eller var det vid Vang viengs övergödda anklar.
Minnet tryter p.g.a det rusiga dimfölje tidlösheten försörjde oss med.
Vi delade på omutbara tankar som bröts och slogs upp bland berglandskapet, och när vi lagt ner pipan och vilade våra oslagbara huvuden mot våra väskor blickade vi ut över grönan som avlades in i oss genom pupillerna.
Vi är inte försvunna men vi stannade kvar där. Någon på en taggig klippa, någon sittandes med händerna en halvmeter bakom sig och blöta fötter i ljusförande vatten.
Vi, vi sitter fortfarande kvar på en av det där båtarna där vi kom på att vi skoningslöst var ett, så som vi varit sen dess.

Snart reser jag iväg igen och i min backpackerväska som alltid varit med, bär jag med mig dom som bar på kol bland vatten och sten.
Kol som blivit till diamant nu.
Det tog inte miljontals år som vi trodde.
Jag har lagt ihop alla våra före detta jag och tiden bara flög förbi.
Bland stäpp, pompösa förorter och människor som flyktigheten inte kan förtvina började svärtan på vårat kol flagna och oslipade diamanter trädde fram.

Snart får det som knöt oss samman känna behörighet igen genom ännu ett livsavgörande äventyr.
Ett välkommet återfall.
Vi lever förevigt med längtan.
Hur många epoker som än kommit och gått så hänger vi på något sätt kvar utmed grenarna på träden som en dag kommer härska över jorden.
Och det är bra att vi finns, vi rensar månaderna från sina sorgsna regnbågsuttryck och bekämpar gatornas tysta soldater, för de stora tänkarnas skull.