Fan, sen till lektionen igen! Jag springer genom korridoren för att inte få ännu en uppskrivning. Jag tittar åt sidan för en sekund och plötsligt stöter jag i hop med en person som kommer från motsatt håll. Sebastian Andreasson. Helvete.
"Sen igen, Fridajohnson?" Det där sättet han uttalar mitt namn, ger mig rysningar i hela kroppen! Förnamn och efternamn i samma ord. Fridajohnson. Jag suckar irriterat åt honom och ger honom 'fuck you', innan jag skyndar vidare. Sebbe står och kollar efter mig en lång stund. Jag ser inte det, men jag känner det. Varför får han mig alltid på ett så jävla dåligt humör?

Det var första dagen i skolan. Första gången jag lärde mig att hata på riktigt. Hans stora bruna ögon med en så genomträngande blick. Jag hatar dom. Och jag hatar honom! Okej, så vad var det som hade hänt, första dagen?
Jo. Vi började sexan. Högstadiet. Jag tillhörde de yngsta på skolan. Han gick i sjuan. Jag gick genom korridoren när jag stötte på honom. Han och hans kompisar. Jag minns hur de skrattade åt mig, så liten som jag var. Okej, jag fattar kanske nu, när jag går i åttan, men det var bara början. Kaxig som jag var ställde jag mig framför honom och skrattade tillbaka. Jag gav honom en utmanande blick och gick förbi honom med ett överlägset leende. Ja, det var alltså så det började. Vi har inte kunnat vistas i varandras närhet utan att fälla en taskig, nedlåtande eller kaxig kommentar.
Det konstiga, och kanske det mest irriterande, är att vi på något sätt stöter på varandra så ofta. Det är som om vi dras till varandra. Som magneter.

Jag väcks upp från mina tankar av läraren. Matteläraren, Lena. Jag gillar matte, faktiskt. Jag är bra på det! Men Lena verkar ha en bild i huvudet av att alla elever hatar skolan, hatar matte, hatar lärarna. Men hon vet inte vad ordet hata innebär.
"Frida, hallå?" Lena försöker få kontakt med mig för säkert fjärde gången.
"Mm?" muttrar jag till svar.
"Jag antar att inte heller du har gjort läxan?" Lena höjer på ena ögonbrynet. Vanligtvis brukar det se bra ut på människor, men hon ser bara fånig ut!
"Ehm, jo?"
"Jaså? Ja, så bra. Då skulle vi alla vilja höra Frida redovisa kapitlet om negativa tal, eller hur?" Lena ler sitt elakaste, överlägsnaste leende hon har, och sedan vänder hon sig mot resten av klassen. Tjejerna skrattar, killarna skriker:
"GOO FRIDAA", och knäcker sig seda av skratt åt deras egna lustigheter.
"Varsågod", säger Lena och sträcker ut handen mot whiteboarden.
Jag reser mig upp. Tar med mig matteboken, men fan heller att jag tänker redovisa något jävla matteskit, det har hon aldrig sagt åt någon innan att göra. Jag går raka vägen ut.
"Och vad i hela friden har du tänkt ta vägen?" Lena höjer rösten.
Jag ignorerar henne totalt. Jag gillar att trotsa lärare.

Jag sitter ute på skolgården, på en av gungorna. Det är förbjudet att sitta på dom, när man slutat sexan. En oskriven regel de flesta lyder. Men jag bryr mig inte. Inte just nu. Jag gör mönster i sanden med skorna, när jag hör en välbekant röst.
"Skolkar igen ser jag, Fridajohnson?"
"Men DRA förhelvete!"
"Men, lugna ner dig!" Sebbe sätter sig på en gunga bredvid mig.
Jag tittar förvånat upp på honom och möter hans blick.
"Vill du något, eller?"
Sebbe rycker på axlarna.
"Vadårå? Har du reserverat dom här gungorna eller?"
Jag blir tyst. Varför, varför, varför? Varför ska han alltid ha de avslutande, de bästa kommentarerna?
Han härmar mig och börjar göra mönster i sanden med sina skor. Hans fot krockar med min. Han håller kvar den.
"Seriöst, varför sitter du här?" Frågar jag honom.
"För att se om du kan bli på sämre humör än du redan är, Fridajohnson" Säger han och flinar mot mig. Sedan går han.