Kommer hem, kollar mejl (inte för att jag någonsin får några, men det känns som om man liksom "bara ska kolla mejlen") Inga mejl. Inte oväntat. Klickar på adressfältet. Skriver in "www.bilddagboken.se". Fyra gästboksinlägg (bara svar på mina kommentarer) två nya kommenterade bilder. Det är Sandra som har kommenterat dom. Jag vet att jag ser bra ut. Men jag vill inte längre bli dömd utifrån det. Sandra gör inte det. En riktigt bra kompis. Enligt mig så är hon sötast på jorden. På utsidan har hon ett helt normalt utseende. Insidan är det som gör att jag tycker hon är så vacker. En vacker personlighet, helt enkelt! Jag tar upp mobilen och ringer henne.
"Hallåå?"
"Hej Sandra det är jag"
"Heej Frida! Varför låter du så ledsen, stött på Sebbe igen eller?"
Hur kan hon alltid ha så rätt?
"Mm... och Lena. Du vet hon, matteläraren" suckar jag.
"Ahaa aa hon som är typ aasjobbig?"
"Aa hon"
"Men du, du vet att du är bäst i typ hela skolan på matte, så glöm kärringen"
"Tack. Ska vi hitta på något? Typ... åka in till stan?"
"Visst! Ses på... vad är klockan?"
"Hm, halv fyra"
"Fyra-bussen då?"
"Det säger vi. Hej!"
"Hej!"
Jag reser mig från stolen och öppnar garderobsdörren. Kaos! Men jag lyckas hitta en okej tröja att ta på mig. Jag släpper ut mitt långa bruna hår och fixar till det lite, tar på lite mer mascara, hämtar väskan, låser dörren och går mot bussen. Det är kyligt i luften. Varför tog jag inte jackan? Men jag hinner inte tänka mer på det för nu kommer bussen. Sandra sitter längst bak. Jag vinkar, betalar och sätter mig bredvid henne.
"Hej!" Säger hon.
"Hej!" Jag ler mot henne.
"Asså, vad vill Sebbe dig egentligen?"
"Jag vet inte! Men när jag är inom samma kvadratkilometer som honom bara går jag igång lixåm! Jag antar att han undrar samma sak om mig"
"Jo, kanske det..."
En stund senare är vi framme i stan. Vi går in på det gamla vanliga fiket och när vi ska sätta oss vid bordet vi alltid sitter vid, är det upptaget. Behöver jag berätta av vem?
"Oj då, Fridajohnson, här var det visst upptaget!" säger Sebbe.
Jag bara suckar irriterat åt honom och frågar:
"Är du klar snart, eller?"
"Jag satte mig faktiskt precis, men som ni kanske ser finns det tre till platser här?"
Jag blir tyst. Tittar bara förvånat på honom. Till sist får jag fram ett:
"Va?"
"Va? Ja, sätt er då!"
Jag undrar vad han håller på med, men jag vill inte låta honom vinna, så jag sätter mig. Sebbe kollar på mig och flinar.
"Jaså, tycker du så mycket om mig?"
Jag blänger på honom.
"Håll käften"
"Herregud, vad ska jag göra? Lilla Friajohnson är elak mot mig"
"Dra åt helvete, din lilla råtta!" Jag stirrar honom rakt i ögonen.
Han boxar mig lätt på armen.
"Men snälla, behåll dina äckliga händer hos dig, jag vill inte ha dom på mig"
Jag slår mot hans hand för att förstärka mina ord. Han reser sig upp och går. När han är vi ingången vänder han sig om och ger mig en slängkyss. Jag svarar med mitt välkända 'fuck you'.

Det är torsdag och jag är i skolan. På kvarsittningen. Vad som gör det hela lite värre, är att Sandra inte är här, utan istället... gissa vem? Sebbe, såklart! Och han har blivit placerad bredvid mig. Vi har en ny lärare, någon som inte vet att det inte funkar. Men vadå, han märker väl det. Redan efter fem minuter är han på mig. Eller... Vi på varandra kanske man ska säga.
"Kan du få på dig mer smink eller, lilla fjortis?" Börjar han.
"Kan man få mer idioti in i ett huvud?"
"Pröva" Säger Sebbe och menar mig.
"Jag ska fan banka in skallen på dig" Väser jag och blänger på honom.
"Jag ska banka in dig först"
"Försök" säger jag kaxigt.
"Jag ska" Han ger mig en lika kaxig min tillbaka.
Sedan blir vi avbrutna.
"Jaha, ska ni slå in varandra får ni göra det på er fritid, jag vill inte bli vittne till tredje världskriget. " Säger den nya läraren och blinkar mot oss.
Jag skrattar nervöst. Sedan håller han koll på oss hela resten av timmen så vi får inte chans att avsluta vårat samtal. Det blir först när vi kommer ut.
"VARFÖR SKA DU ALLTID HÅLLA PÅ?" skriker jag åt honom.
"JAG? DET ÄR JU FÖR HELVETE DU SOM HÅLLER PÅ!"
"JAG SKULLE PÅ ALLVAR, SEBBE, KUNNA SLÅ NER DIG OCH TVINGA DIG ATT BE OM URSÄKT, INFÖR HELA SKOLAN. DU SKULLE INTE VÅGA NÅGOT ANNAT ÄN ATT LYDA, NÄR JAG SKULLE VARA FÄRDIG MED DIG"
Då börjar Sebbe skratta. Ett högt, ironiskt skratt. Jag kan inget annat än att bara stirra på den jäveln.