jag hör vågornas brus
blandas med musiken i mina öron
jag minns att månen var ovanligt rund då
och himlen ovanligt blå, stranden sand var ovanligt vit och sval

och jag minns mina tankar samlades kring Dig

jag minns saknaden av din värme och din så kallade kärlek
och jag minns hur du gick ner dig i mörkret
och sedan försvann

det gör för ont att inse att du själv tappade greppet om dig själv
och hur jag än försöker vända det
går det inte ens skylla det på mig själv, fast jag ibland vill det
för jag vill inte erkänna att jag blivit så lurad av mitt eget förstånd
och av ditt

och jag kunde inte hjälpa dig, jag kommer aldrig kunna hjälpa dig
bara du själv kan ta dig upp igen

och den tanken bränner mig fortfarande