nu är det över,

jag vill inte längre stå skrattandes åt livets sorg,
jag har tröttnat på min publik som finns nära,
när jag fejkar livets glädje,

jag vill att min publik ska finnas när jag sakta smulas ner,
när jag lider åt livet,
men dem finns inte där när jag visar botten,


här tar det slut,
lägger jag till en lögn
som hela världen hör,
men ingen lyssnar.

jag har uppfunnit min värld,
alldeles själv,
har förlamat min själ
alldeles själv,

det är sånt som sker när man är instäng i ensamheten,

trots att min publik alltid funnits när jag stått på scenen med ljusen,
sträckta mot mig,
har jag varit den som stått i mörkret längst bak i pubilken.

tittandes på mig själv bli en lögn,
tro på lögnen,
andas in lögnen,
skrattandes högt framför dem,