Stod och väntade på bussen när jag fick se den mest underliga, udda och mest komiska figur jag någonsin sett. Jag skrattade högt för mig själv, nästan så högt att det läckte ut. Jag hånade honom i mitt sinne och tänkte att så där kan man ju inte bara se ut! Byxor från nittio blankt, med öppen gylf och en tröja som inte bara går att beskriva.

Hans näsa var lite sne och med läppar som var närmast morbida, dessutom såg han bara arg och tjurig ut. Jag såg nu skorna som han måste köpt på en loppis och jag började le, fast inte snällt. Som om detta inte vore nog så stod han med Expressen under sin arm, som om den skulle få mig att tycka att han var viktig på nått sätt!

Han ska vara jävligt lycklig om han får en träff med en mongolid, tänkte jag. Nu går det bara inte längre, skrattet bryter ut till allmäna öron. Jag skrattar rått så ögonen tåras! Kan inte få det att sluta, han ser ju så satans illa ut! Jag viker mig av skratt, måste nästan hålla mig i nått.

Det är här mina skratt sätter sig likt en sten i min strupe och jag förstår att den jag hånar och skrattar åt, är skyltfönstrets reflektion...... av mig själv!