För egentligen är jag ju knappast ensam
utan snarare totalt omgiven
av underbara, underbarare, underbaraste
människor.

Samtidigt som jag
smyger ut i köket med två äpplen,
ett nu, ett senare,
när du är nära, eller kanske där.

För det är konstigt
att jag som inte känner dig
ändå tänker att du är finast i världen.
Att jag tänker att du läst rätt litteratur
lyssnar på rätt musik
säger rätt saker när du är riktigt nära
kan baka (uppenbarligen).

Samtidigt
jag orkar inte
mer
tonårsförälskelse just nu.

Jag är inte
mer tonåring nu.

Det här måste stoppa.
Men det är lite jobbigt när jag inte vet hur.