Varje gång jag har träffat mina släktingar har jag lovat mig själv gång på gång att aldrig mer träffa dem. en middag med dem är kavalkad av ignorans utan dess like. Ingenting jag gör duger. Jag sitter fel, är för högljudd, skrattar åt fel saker. Säger jag någonting är det ingen som lyssnar. Medan min bror gång på gång blir höjd till skyarna för sitt sätt att vara. Han är så så rolig, interlligent osv. Själv får man bara höra dräpande kommentarer.

Jag känner mig destruktiv. Allt jag vill är bara att att de ska se mig som en människa och inte som en prick. Trots att det är fel börjar jag dejta olika män som lång ifrån duger för släkten.
Den första jag träffar är Jacek, en hygglig polsk kille. Han jobbar svart inom byggbranchen. Han kan knappt svenska utan pratar bara engelska. Min släkt är artig men kylig. Man genomskådar ganska snabbt att han inte duger.
Bara en månad bryter jag upp, och får höra skitsnacket om honom att han bara var ute efter pengar osv. Dessa fördomar roar mig när jag inser att jag slår dem på fingarna.

Efter några månader är det dags igen. Denna gång är det det en äldre man jag raggat upp på krogen. Jag är inte kär men känslan av den där vad-håller-hon-på med minen är så ljuvlig att jag knappt kan beskriva den. Jag ser i deras fördomsfulla ansikten att det inte kan bestämma sig om de ska gilla honom eller inte. Han verkar gilla mina släktingar trots att de allihop tänker samma samma tanke. Gubbsjuk 38 åring som bara är ute efter lammkött. Jag spelar min roll väl. Jag berättar överlyckligt hur lycklig jag är med honom och jag är inte sen att pussa å kela med honom. Min pappa knyter nävarna för att inte ställa till en scen. Min faster tittar bort som hon har sett något obehagligt. Min bror och mina kusiner är hövliga men ändå chockade.

Naturligtvis håller det inte mellan mig och min nyfunna "kärlek". Nästa gång släkten ses är på min mors födelsedag. Jag råkar höra ett samtal som inte riktigt var ämnat för mina öron. - Jag förstår inte vad hon håller på med säger min faster till min farbrors fru. - Bete sig så som en tonåring. Jag säger då det det har jag alltid tyckt att hon är är utsvävande och omogen. Hon bara skämmer ut sig och oss. Tacka vet jag Gabriel han är ordentlig pojke.
Jag går in på toa och kan inte sluta gråta. Jag vill ju inte bryta med dom men nu verkar jag vara tvungen. För jag kommer aldrig att betyda något för dom.