Redan när man var liten var det folk som sa:
"Titta så lik pappa han är!"

Att sedan farsan var ett blodsprängt fyllo med en haka som James Fjong gjorde väl inte den saken bättre.

I skolan blev det värre:

"Du är lat!"

"Du har inga ambitioner!"

"Du är fet!"

(då gick jag ner i vikt)

"Fan vad smal du har blivit, du ser ju ut som ett Biafrabarn!"

Orden malde i skallen. Det var fel det mesta jag gjorde. Gjorde jag något rätt överhuvudtaget?

Jag gav fan i att försöka bli kvantfysiker, polis eller målvakt i hockeylandslaget eller vad nu de andra ungarna hade för ambitioner.

Sa till min mor och min syster att jag ville bli rockmusiker. Tänk vad kul att pyssla med något man tycker om!

"Det går inte!"

"Det är väl inget jobb!"

"Sluta drömma för i helvete, sälj gitarren och skaffa ett jobb. Dom behöver ett lagerbiträde på ICA. Se så snabba dig!"

Så dog den drömmen. Jag skulle aldrig få stå på scen som de kompisar som verkligen sket i vad andra tyckte och åkte runt i världen och spelade musik och levde.

På jobbet vantrivdes jag. Istället ville jag bli författare, poet. Drömmarna började få liv igen, men...

"Det är väl inte heller nåt jobb?!!! Varför går du inte på KomVux och läser upp dina betyg och skaffar dig ett hederligt yrke?"

"Du??? Poet??? Ha, ha, ha, tror du du är någon jävla Gustav Fröding va???"

Och så dog även denna dröm.

Med facit i hand ser jag anmärkningarna. De som dödar konsten, själen och skaparkraften.