En kall, kuslig känsla i fotsulan. Sedan känns golvet helt plötsligt inte platt längre, utan konstigt ojämnt. Kylan sprider sig längs benen, upp på insidan av låren. Helt plötsligt har jag is i magen och den vrider sig nästan ut och in för att få den smält.

Det sticker. Allt rör sig ryckigt och flackar omkring. Jag tittar på min svärmorstunga som helt plötsligt svajar fram och tillbaka. Men ingen vind blåser på den.

Kl 01.20 var och varannan natt, så sover jag. Och jag vet om det. Jag sitter fast och kommer ingenstans. Jag försöker att skrika så högt att jag vaknar, men ur min mun kommer bara ett ynkligt litet pip.

Snart kommer han och jag måste vakna innan dess. Jag vet inte hur han är, eller hur han ser ut. Jag vet inte vad han vill, eller varför han kommer. Men jag vet vad han kan kallas.

Han börjar snart att bli en kär vän, för det måste han. Han återvänder ändå alltid.

Han blir mindre och mindre regelbunden och tar mig inte längre med storm.

En nagel i hjärtat gör kanske inte fruktansvärt ont, men den är jävligt irriterande.

Han kommer i tid och otid, Herr Ågren.