Röken som sipprade ut ur det bittra ansiktet
hade på något vis blivit synonymt med dig
Vi stod i ett blåsigt landskap
du, jag och cigaretten
under tuktade träd
som nakna inväntade att få återuppstå
du hade rälsen under din högra fot
den andra i ett rike av hat
jag stod med båda i en pöl av regn
i ett disigt lager utav gårdagens moln
och inväntade dina slag
din tunga
formad som ett svärd
som du mellan nikotinfyllda andetag
svingade, högg
pressade djupare in i såren
som en slaktare med sin kniv

Det var fel tillfälle att tala
fel tidpunkt att lyssna


Du och jag, vi borde nog aldrig ha blivit.