Svagt månsken, höga murar, långa skuggor, gnistrande snö. Den slumrande staden, med sina många skiffertak och skorstenar, några få varmt lysande fönster, en hund någonstans som skäller mot en katt, ljudet från en krog i närheten, skratten, glädjen där inifrån.

En glädje du aldrig kan dela.

Ett nyförälskat par som smyger ut under den mörka natten för att träffas, omfamna varandra, dela kyssar och heta ord. Se på den rena månen, veta att de är odödliga i sin kärlek.

En kärlek som inte är för dig.

Ett litet barn, slumrar sött under sin vakande mors öma blick. Vackra drömmar om vida ängar, soliga dagar, lek och skratt och bus. En trygghet som aldrig ifrågasätts.

En trygghet du aldrig kommer känna.

Staden, alla dessa människor, all glädje, all kärlek, allt stöd. Vänskapen, familjebanden, kollegor och grannar, makar och syskon, vänner och älskade. Tusentals själar som lever i fred med varandra, lever i glädje. De är förenade i blodet.

Ett liv du nekades.



Din skugga glider över taken, bakom skorstenar, över gränder. Din skepnad svävar för ett ögonblick över ett tomrum innan den åter landar på mjuka fötter. Din gestalt rör sig tyst över en takås, innan den åter försvinner ned i skuggorna. Ett kvarter längre bort, och där...

Hertig Ertanas boning.

Det stora byggnaden, liksom grannhusen försänkt i mörker. Månens strålar avslöjar den mäktiga stenfasaden med ett ljus av silver. Snön som gnistrar i stjärnornas sken. Gatorna försänkta i mörker. En hunds skall på avstånd.

Tre korta steg.

Stanna, sjunk ihop, lyssna.

Tre korta steg.

Stanna, sjunk ihop, lyssna.

Körsbärsträdet bredvid det stora huset. De kraftiga grenarna, de bräckliga kvistarna. Den kraftiga stammen, den oregelbundna barken.

Ett träd, eller en stege?

Dina fötters ohörbara ljud, dina omärkliga rörelser, din osynliga klättring.

Skiffertak.

Tre korta steg.

Ett fönster.

Stanna, sjunk ihop, lyssna.

Tyst. Så tyst.



Haspen som lyfts. Fönstret som glider upp. In i rummet, trägolv.

Försiktigt...

Glid mot dörren. Öppna.

Försiktigt...

Titta ut. Mörk korridor, ljusen släkta, tjänarna sover. Mjuk matta på golvet, gången är lätt krökt. Ut ur rummet. Lite snabbare, mattan dämpar ljuden.

Dörrar på båda sidor, men vilken är rätt?

Vapenskölden... där.

Det skinande klotet i silver, blå bakgrund. Handtaget går ned.

Försiktigt...

Inne i rummet. Mörkare än innan, inga fönster. Ingen väg ut. Snarkningar, någon i sängen. Mörk skugga i hörnet. Ingen väg ut.

Lugn...

Skuggan i hörnet. Mörkrets slöja dras bakåt, avslöjar mer. Kistan.

Tre korta steg...

Nycklarna, tyst, skramla inte. Sakta, försiktigt, vilken är rätt? För stor. För liten. För enkel. Där. Rätt storlek, utsmyckad, av järn liksom låset.

Försiktigt...

Låset klickar till. Musklerna stelnar, snarkningarna upphör. Någon rör sig i sängen.

Vad gör du?

Lugn.

Stilla. Så stilla. Någon vrider sig i sängen, suckar. Regelbunden andhämtning.
Andas långsamt. Vrid nyckeln.

Försiktigt...

Låset går upp, lyfter locket. Mörkt, sträcker ned handen, letar med känseln. Hårda, kalla föremål.

Var är den?

Lyfter sakta. Silver, graverade snöflingor, en blå kristall. Kedjan av silver den med. Medaljongen runt halsen. Tyst mot dörren igen, ut i korridoren. Tillbaka till fönstret.

Dörren öppen, glid in...

Ljud. Någon inne i rummet, vid fönstret. Åt sidan, in i skuggorna.

Sjunk ihop, lyssna...

Hon stänger fönstret, huttrande. Långt hår, slank gestalt, nattlinne. Hon vänder sig om, undrande.

”Är det någon där?”

Blek hy, regelbundna drag. Vacker.

Vad gör du?

”Är det någon där?”

Tre korta steg.

Hon kisar, försöker se i mörkret, i skuggorna. Hon går bort från fönstret.

Tre korta steg.

Hon stannar, lyssnar.

Snabbt, säkert, utan nåd.

Handen över hennes mun, armen om hennes midja och armar drar henne intill dig. Hon försöker skrika, försöker slingra sig. Dina läpparna till hennes öra.

”Lugn.”

Hon fortsätter kämpa, fortsätter försöka sparka. Farligt nära bordet, backa bort.

”Lugn. Jag vill inget illa. Lugn.”

Hon slutar streta emot, men hennes muskler är stela. Hennes doft i dina näsborrar, hennes varma kropp mot din.

Vad gör du?

”Jag går nu. Vänd dig inte om. Var bara tyst och lugn. Vänd dig inte om.”

Hon nickar. Du släpper långsamt taget, backar bort. Medaljongen med den isblå kristallen om din hals. Hon skälver, skakar av rädsla. Hon vänder sig inte om.

Duktig flicka...

Du stänger försiktigt fönstret. Hon andas ut av lättnad, betraktar sina skälvande händer. Börjar gå mot dörren.

Snabbt, säkert, utan nåd.

Du glider upp bakom henne igen. Båda armarna om hennes kropp. Tänderna i nacken.

Förenade i blodet.