tomt harklande i mörkret,
min egna röst tjock av missad natt...
kanske är det meningen att allt ska kännas så här?
när jag upptäcker att jag mår bra känner jag mig tom inuti,
jag har ett skatbo i mitt bröst som SKRIKER efter tröst...
ingen hör och världen tappar plötsligt all färg.
jag ramlar neråt i slowmotion.

Sömnlös genom nätterna våndas
På dagarna te för att orka...
helst kanel...
kanske är det här min väg?

väntar på att vinden ska dra ner mig i floden,
då kanske allt går över,
då kanske ljuset kommer...