Jag reste på mig. Bänken där jag satt, grillen, gjord av en cementring, det svarta gallret. Röken som spridit grilldoften. Jag mindes alltför väl hur mannen i blått pustat och frustat för att få elden att ta sig. Gick bort till trädet, en stor björk. Det var inte för länge sedan jag legat under dess svalkande lövverk. Såg mig själv krypa närmare stammen för att få lite svalka i den av solen uppvärmda sommarluften.
Det fanns inga mörka moln på min himmel den gången. Jag var lycklig och att återigen bli påmind plågar. Någon evig lycka blev det inte. Lyckan tog slut en höstdag några månader senare.
Men där under trädet och då. Se barnen leka i den varma sanden. Kasta sig skrikande i vattnet. Det var en tid av oförstörbarhet. En mur av djup tillfredställelse som inte något åskmoln kunde omintetgöra. Jag tillhörde någon och någon tillhörde mig.
Men livet vore inte livet om det inte vore så oförutsägbart. Allt prövas och kärleken är inget undantag. Den gulnar understundom och faller till marken likt löven om hösten. Snart är den bara ett minne blott
Det finns bara en väg att gå och det är den som leder framåt. Vi kan se den om vi är redo att se den. Och där framme, någonstans, finns det som vi söker. Då kanske vi inte längre märker att livets färger skiftar.