Det var en gång för länge sedan....
Min födelsedag skulle firas och jag fick bestämma själv
vilka vänner jag ville bjuda till min alldeles egen fest!
Blev väldigt glad när mammorna gav besked att barnen
skulle komma!
Det fanns ingen telefon hemma men vi klarade oss bra
utan sådan modernitet.

Min mor bakade en tårta med hälften kaffeersats och
mjöl som vi hade fått från bagaren. Vilken härligt chokladtårta,
nu fylld med vispgrädde och dekorerad med färgglad strössel, mums.

Själv var jag redan då en liten egoist och förväntade mig en och
annan liten present. Några små och lite större paket låg på ett bord.
Jag fick vänta med att riva upp de kärleksfullt inslagna presenter.
Det visade sig vara pusselspel, färgkritor, papper att måla på,
två böcker, mina alldeles egna! Annat smått har jag glömt.
Det fanns ju inte heller så mycket att köpa på den tiden.

Den bästa presenten kom från min älskade mormor.
Hon hade bytt ut sin värdefulla cyckel mot ett par rullskridskor,
sådana med läderremmar att sätta fast på skorna.
Dessutom kunde man göra dem lite större eller mindre.
Så stolt jag blev och naturligtvis skulle jag rulla lite på gatan
tillsammans med Ruth som visste hur man gjorde.
Tills dess fick rullskridskorna stå på mitt skåp, alldeles nära
min säng. Jag tittade efter dem på kvällen, de stod kvar!

Mitt i natten vaknade jag av ett elakt ljud som hördes så ofta
numera. Det betydde att klä på sig snabbt, kläderna låg ju
alltid lätt tillgängliga för ändamålet. Jag tog min lilla mjuka hare
som formligen strålade av kärlek och slitage.

Vi hörde ett djupt brummande i luften, vi visste betydelsen......
Vi skyndade oss nerför trapporna, in i källaren, som så många
gånger förr. Där satt vi och småpratade med de andra från huset,
lekte och väntade på att kunna gå tillbaka till våra lägenheter.

Plötsligt vibrerade hela källaren, ett hemskt ljud hördes,
murbruk föll från väggarna. Vi blev alldeles dammiga och rädslan,
denna fruktansvärda rädsla som kom över oss! Var vi inlåsta nu?
Tyst lyssnade vi, undrade, hoppades....
Det luktade rök, vi anade.....

Nu hördes en enda lång ton, faran var över.
När vi kom upp från källaren fanns bara två trappor kvar.
Däröver ett gapande hål, rök, damm, murbruk och stenar.
Det brann förfärligt, knastrade, exploderade, mera bråte
ramlade nerför trapporna. Nu började det också brinna
på andra våningen. Allt gick fäldigt fort.

Mina nya rullskridskor! Mamma, mina fina rullskridskor!

Vi räddade oss ut ur huset, stod på gatan och såg hur
lågorna åt upp det som en gång var vårt hem.
Jag tänkte bara på mina rullskridskor! På mitt skåp!
Jag grät, var otröstligt.

Även huset mitt emot, ett vackert Patrizierhus, stod i lågor.
Där gick grannens katt med lågor i pälsen längs fönsterkarmen,
även hon brann, lilla katten. Den föll sedan ner på gatan.
Det glömmer jag aldrig!
Ville bara därifrån, fort.

Dagen efter åkte vi till mormor, minns inte hur men där fanns
ett hem för oss, helt, och fylld av kärlek.
1943