Långsamt vaknade hon, sträckte på sig, gottade sig i morgonsolens sken. Det var en morgon som vilken annan, bara det att det var annorlunda. Bredvid henne låg han och sov. Hans nakna hud under hennes täcke, tätt intill henne, hans andedräkt över hennes axel. Han andades tungt och hon antog att han sov. Hon gjorde en ansatts att gå upp men hans grepp om henne hårdnade. Långsamt och försiktigt lade hon sig tillrätta nära honom och slöt sina ögon igen.
I hans famn försvann alla världens bekymmer och hon kunde inte låta bli att le. Hans läppar vilade mot hennes hud och han snarkade till, inte högt utan mer som en rosslig andhämtning. Fnisset bara flöt ur henne och hon kramade om hans arm. Hon lekte med fingrarna över hans hand och han ryckte till. hennes mage fylldes med en sådan bubblande lycklig känsla att hon kunde inte låta bli att skratta. Hennes skratt väckte honom och han bet henne i nacken. Hans kropp så nära hennes det gick och hon viskade i hans öra "jag älskar dig" för första gången...

Några timmar senare står hon på perrongen och ser sin kärlek åka iväg. Åka iväg till sin fru. Till sin fru och deras barn. Hennes hjärta brister och hon sjunker gråtandes ner på asfalten. Människorna kliver över henne och ser konstigt på henne. En tant stannar och frågar om allt är okej.
"nej" Svarar hon. "livet är orättvist" Hon får en näsduk och den lilla tanten går vidare.
Hon önskar att hon kunde få vara hans fru. Att hon hade hans barn. Att hon var hans och han var hennes. Men så kunde det ju aldrig bli, det hade han noga beskrivit för henne. Skulle hon verkligen behöva plågas på detta viset?
Men nästa gång han kom till henne, bad om ursäkt och sa att denna gången skulle han lämna sin fru, tog hon emot honom med öppna armar. Bjöd honom på vin och de älskade hela natten. Nästa dag satt hon där på perrongen med människor som klev över henne som om hon vore något freak av något slag.

Kärleken är verkligen blind.