Jag heter Kajsa. Jag är 16 år och gillar makaroner och köttbullar. Fram tills för ett par månader sedan var jag en helt vanlig tjej som brukade spela fotboll på fritiden och ha roligt med mina kompisar. Det bästa jag visste var att ligga på vår gräsmatta bredvid Josefina och skratta tills vi båda fick ont i magen. Mamma brukade komma ut från köket och fråga vad det var som var så förskräckligt roligt. Det kunde vi förstås inte förklara, så mamma fick gå in igen, lika förbryllad som hon kom ut. Josefina och jag var experter på att skratta åt sådant som ingen annan förstod. Vi hade helt enkelt roligt. Jag tror att det är den egenskapen som gör att det är möjligt att stå ut med varandra i ur och skur, utan att någonsin tvivla på sin vänskap. Vi behövde inte säga allt vi tänkte, båda visste vad det gällde ändå. När jag började på en mening kunde Josefina sedan avsluta den. Vi kände varandra utan och innan helt enkelt. Jag minns en gång när vi satt i vårt klassrum och hade en lång och tråkig historielektion. Efter en stund kom jag att tänka på en klockren kommentar som Josefina hade delat med sig av några dagar tidigare och jag blev plötsligt full i skratt. Ett bubblande och härligt skratt, som ville fylla det instängda klassrummet med frihet och glädje. Det gick inte att stoppa, vi satt där dubbelvikta och höll oss om magen båda två. Ingen annan förstod någonting och det var inte särskilt konstigt, eftersom inte ens vi själva visste vad det var vi skrattade åt. Vi hade bara roligt. Det behövs fler som vi, tror jag. Alltför många människor tar allting på så stort allvar. Ibland måste man bara få släppa alla tankar och hänge sig helt åt stunden. Det var en sak som Josefina var väldigt bra på. Hon skämdes självklart över situationer då hon gjort bort sig, och hon oroade sig ibland inför morgondagen, men samtidigt levde hon otroligt mycket i nuet, mer än de flesta andra.
En gång när vi var på väg hem från skolan skulle vi gå över ett övergångsställe. Samtidigt kom det en liten tant som rörde sig mödosamt och långsamt framåt med hjälp av en käpp.
- Vill du att jag ska hjälpa dig? frågade Josefina.
- Tack snälla du, Gud välsigne dig, svarade tanten och vi gick försiktigt över gatan.
Josefina var snäll. Betydligt snällare än jag om jag ska vara ärlig. Hon var den snälla och hjälpsamma, medan jag var den lite egoistiska och självupptagna. Det är ingenting jag säger för att upphöja Josefina till skyarna. Det var så det var. Jag tänker heller inte förneka att jag var otroligt avundsjuk på henne ibland för att alla tyckte om henne så mycket. Hon var en sådan som alla hälsade på och log åt. Ingen ville den tjejen något illa, kanske just för att hon alltid satte andras bästa före sitt eget. Hon var alltid där när någon behövde henne och hon ställde upp i vått och torrt.
Jag minns den dagen som igår. Den där dagen för fem år sedan, då jag träffade Josefina för allra första gången. Vi var 11 år och gick i årskurs fem. Min pappa hade fått ett nytt jobb som gjorde att min familj var tvungen att flytta från villan som vi bott i så länge som jag hade levt, och jag var tvungen att börja i en ny klass. Jag var inte bara sådär nervös och pirrig som alla som kommer till ett nytt ställe är när jag stod utanför klassrummets dörr. Eftersom jag var blyg och försiktig som barn var jag livrädd och darrade som ett asplöv. Förmiddagen var en ren plåga, jag var övertygad om att alla viskade bakom ryggen på mig hela tiden och jag vågade aldrig lyfta blicken från skolbänken. När det var dags för lunch följde jag efter klungan av högljudda barn mot matsalen, fortfarande med ögonen blint stirrande ner i marken. Plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde en röst säga:
- Hej! Det är du som är Kajsa va? Den nya tjejen?
- Jo, det är jag, sa jag förvirrad över att någon tilltalade mig.
- Jag heter Josefina. Jag förstår att det måste vara jobbigt att vara ny och sådär, men oroa dig inte, jag tror att du kommer att passa bra i den här klassen!
Tänk vad underbart det kan bli! Josefina räddade mig den dagen, så som hon gjorde så många gånger efter det. Det tog inte lång tid efter den lunchen innan jag blev accepterad i klassen utan att bara vara ”den nya tjejen”. Att en sådan enkel kommentar kan göra att en människas självförtroende växer så enormt är helt fantastiskt. Josefina gjorde att jag kände mig unik, accepterad och fri i en enda salig blandning. Hon hjälpte mig att förstå att varje människa bestämmer över sitt liv och hur de ska möta sin omgivning.
Nu får ni inte tro att vi alltid var bästa vänner efter det, så som det är i sagorna. Nej minsann, det har gått både upp och ner, men på något vis har jag ändå alltid känt att Josefina har funnits där när jag har behövt henne. De senaste åren har vi kommit varandra närmare och närmare, och jag måste trots allt säga att hon var min allra bästa vän. Vi passade ihop, det måste ha varit den där berömda kemin som stämde mellan oss. Ena stunden kunde våra åsikter gå totalt isär, för att i nästa stämma överrens fullständigt. Det går inte riktigt att förklara det där. Jag tror att det är någonting som man måste uppleva för att kunna förstå. Josefina blev den vän som fanns för mig i alla lägen, hon som man aldrig tvekade att gå till. Hon var den jag kunde skratta tillsammans med, hon var den jag kunde gråta tillsammans med. Hon betydde det mesta för mig. Jag kunde aldrig tänka mig ett liv utan henne.
Josefina är död.
JOSEFINA ÄR DÖD FÖR HELVETE!
Jag är inte längre den där vanliga tjejen som spelar fotboll och äter makaroner och köttbullar. Folk tycker att jag har blivit annorlunda, och de förstår inte varför. Jag är hon som blev kvar, hon som går runt på jorden och låtsas att det finns något att kämpa för, något som gör livet värt att leva.
Jag är förbannad. Förbannad över att världen är så orättvis och över att Josefina är död. Jag tänker aldrig förlåta mig själv för att jag är förbannad. Ännu mer säker är jag på att jag aldrig kommer att förlåta Josefina för att hon gick och dog. Det är en företeelse som inte kan glömmas, något som jag alltid kommer att vara frustrerad över.
Jag kommer ihåg för ett par år sedan, när Josefina var alldeles nykär. Hon var sådär härligt förälskad som bara en tonåring kan vara när hon äntligen har hittat sin första kärlek. Den lyckliga pojken var två år äldre än vi. Det var en populär kille som hade haft många tjejer innan Josefina. Hon blev dödligt kär i honom och var beredd att offra mycket för att deras förhållande skulle hålla. Saker som kompisar, familj och skola kom i andra hand, och jag lät henne hållas. Josefinas rosafluffiga drömvärld fick dock ett abrupt slut när killen gjorde slut eftersom han inte tyckte att hon var tillräckligt mogen för hans smak. Självklart blev hon sårad och ledsen, men hon kom över det ganska snart. Då kom hon tillbaka till mig och lovade att hon alltid skulle finnas där för mig, när helst jag behövde henne. Hon lovade mig det.
Josefina, jag behöver dig nu!
Sista gången jag träffade Josefina var samma kväll som hon dog. Solen sjönk i horisonten och skapade ett stämningsfullt sken som landade på oss där vi gick på den slitna trottoaren. Jag har ägnat många timmar åt att grubbla över hur det som sedan hände kunde ske och varför varken jag eller Josefina anade någonting. Vi hade i alla fall fikat nere på stan och var nu på väg hemåt. Helt plötsligt började Josefina att fnissa. Det oskyldiga lätet utmynnade sedan i ett vrålskratt som fick mig att skratta minst lika högt. I den stunden som det hände verkade det inte alls konstigt eller onormalt, men nu efteråt tar jag det som ett farväl. Josefina avslutade sin vänskap med mig genom något av det som kännetecknade henne allra mest. Lycka och glädje i en spontan och härlig röra. Om det är något som skulle kunna mildra smärtan av att ha förlorat Josefina, så måste det vara tanken om vår sista kväll tillsammans. Minnet av den kanske kan vara det som räddar mig från att helt sjunka under ytan, i alla fall ett tag. Men jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna leva utan Josefina. Luften är så förfärligt tung att andas.
Jag står på den tomma perrongen vid spår nummer fyra på den välkända tågstationen i vår lilla stad och tittar med tom blick ner på den rostiga metallrälsen. Min mage snörs ihop och benen blir svaga och otillförlitliga. I mitt huvud dunkar smärtan av alla de ljudlösa skriken. Jag inser att Josefina hade stått på precis den här platsen för exakt två månader och tre dagar sedan och tagit ett beslut. Ett modigt, fruktansvärt, egoistiskt och oförlåtligt beslut. Jag kommer aldrig att försonas med insikten att Josefina valde att lämna mig ensam. Hon sade ju att vi skulle klara av allt tillsammans, att ingenting kunde förstöra vår vänskap! Var allt det där bara tomma ord? Hur kunde jag lita på henne, hur kunde jag totalt missa att Josefina mådde så dåligt att hon valde döden före livet? Hur kan någon vara så fruktansvärt bra på att dölja sitt riktiga jag, till och med inför sin bästa vän och tvillingsjäl? Det värsta är att jag måste leva med detta i hela mitt liv. Varje morgon kommer jag att vakna upp med en enorm avgrund av tomhet inom mig. Den gör att jag aldrig kommer att glömma att min bästa vän långsamt tynade bort, utan att jag anade någonting. Hur ska jag någonsin kunna se Josefinas föräldrar i ögonen utan att känna skuld? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv?
Alla dessa tankar ramlar över mig och jag blir alldeles svag. Jag kan inte ge någon förklaring till hur jag kunde låta detta ske. Jag sätter mig ner på huk och vilar huvudet tungt i mina händer. Jag ser upp mot himmelen och ber Gud om kraft och styrka. Mina andetag är snabba när jag långsamt ställer mig upp. Med suddig blick tittar jag ner på rälsen en sista gång innan jag vänder mig om och går. Med hårt knutna händer förbannar jag mig själv och konstaterar att jag inte kan förstå hur jag kunde låta den del av mig som var glad, positiv och hjälpsam att så totalt dö ut. Den del av mig som jag var allra mest stolt över. Den del av mig som jag kallar Josefina.