Solens strålar hade aldrig haft så många trasiga vinklar som när våra blickar trasslade in sig i varandra, och sällan hade himlens leenden brustit i uppriktighet såsom vid den dag vi möttes;

och på exakt det klockslaget, när gryningen sjönk mot horisonten och lämnade plats åt en dag född ur skymningslandets aska, likt en vingklippt fågel Fenix, den fula svanungen som aldrig lärde sig att växa upp, då tycktes omvärlden tolka evigheterna åt oss, eftersom vi var för enfaldiga för att förstå dem själva;

likt ett audiospår på ständig repeat, ett inläst fuskpapper för de eviga frågorna, bandat för dem utan orken att bemöda sig med egna åsikter; men vi var för enkelspåriga för att ens hinna med dessa sanningar (och viskade små dåliga skämt till varandra i stället)

jag minns alla gissel vars ärr du lovade att smeka till snö och låta töa bort i dina omfamningar, och hur du skulle färglägga alla gråskalor som jag betecknat mitt sinne i, viljan att i en våldsam batalj bekämpa alla mina tveklösa bevis för att jag inte hade några fina nyanser; jag minns hur du svor att bedyra att alla mina gråzoner ändå lämnade mitt sinne långt mer facetterat än den skissade tigern i mitt block, vars värld endast gick i svart och vitt;

så var du nu värdig den eloge jag gav dig, tilldelad din förståelse bortom ord, som fyllde onda djup med mening&svar och grävde betydelse ur tomheten, kan du betitla dig som pionjär i mina djup, på hemlig jakt efter mina flydda lejonvrål?

(men hur kunde vi någonsin veta?)

men alla frusna minspel som framfördes i våra medmänniskors dockansikten, de kom åt att attackerna oss, forcerar de enda försvar vi byggt upp åt våra hjärtan; och viljan efter sömnen, den vaggande, lugnande, bedövande känslan som alltid höll oss vakna om nätterna, den började infinna sig i de nednöttas sinnen,

för vilka det inte kommer någon räddning, därför att de vattenytor vi fallit inunder, varandras glömda djup, är nu så graciöst klädda i omvärldens frostiga andedräkter, och våra kall efter luft lämnas i obönhörlig tystnad, liksom orden, alla förlåt som började bryta mark och förnya sig över våra läppar, men aldrig nådde våra öron, fastfrusna i isflaken som bäddat ned sig i dolda undermeningar,

(började vi någonsin ana oro innan fallet?)

och så var du mitt sista triumfkort som aldrig hann dras ur ärmen, det som gått mitt itu och fastnat i tröjtyget, rivande, skavande, och lämnade mig ensam träffad av järnskrot&splitter från de hjärtan som krossats under oken vi hållit i varandras händer, som om det skulle hjälpa att ge plåster på de öppna sår som dansande genom tårarna vi börjat fälla för varandra

när nu tapperheten fallerat och förgått, då vår verklighet slutat dyrka domnaden som religion, och självmordstankarna åter samlats ibland hjältedåden vi alltid önskade oss från alla andra, eftersom vi var alltför svaga för att uträtta dem med lika ädel storsinthet själva (för vi hade insett att det ändå inte fanns några andra än oss själva att rädda)

jag blev din hyrda baneman utan vapen, obetald för att bekämpa de oskyldiga åsikterna du satt mig som värn emot, nu när poänglösheten drivs av beslut jag inte har några tankar om, en tapper tennsoldat lödd inför ett krig mot de nätter som betvivlar varje morgondag,

men att kämpa tappert för något så omöjligt att vinna, känns så ledsamt meningslöst, att vi lägger våra hopp efter förståelse åt sidan, till godo för pikar åt varandra

och så tilllåter vi våra samveten att förtvinar till förmån för kvalen, ständigt hägrande i periferin som döljer alla vackra färger i regnbågen, fallande utom synhåll?

(var det här allt började falla sönder?)

jag finner mig stå i stjärnglans, en sista romans utan känslor, som likt de fallande stjärnorna drunknar i havet om natten och föder spöken under ytan, svarta vålnader som viskar åt mig att glömma min törnekvist & hjärtesorgers grogrund;

du som nu demoniserat de poeter förmögna att skriva vackrare poesi än vi kan om oss själva, och kräver att jag ger mig ut på ett poetiskt korståg för att besegra dem med mina bläckdoppade fjädrar resta som svärd; men jag kommer endast med fegheten som min sköld att rygga bakom, när slagen faller och ynkligheten blir ett försvar mot godheten i världen, som söker fånga mig i sina maskade nät

men mitt vapen mötte motstånd; en kraftfull nådastöt, och det penetrerar alla lyckor och gudomligheter: en vunnen seger för avigsidan, och våra bittra ord byts mot varandra, i jämngoda valörer, när det sista slaget utkämpas, och du säger att alla mina egenheter egenligen bara är klichéer som ingen kommit på att säga ännu

(och här bröt vi till slut sönder ifrån varandra; stenhjärtan som inte längre orkade kippa efter luft, utan skavdes sönder av vindpustar, sina sista utandningar)

och den besegrades replik,
inget annat än,

\'Touché, madame\'