Vissa dagar är bara för mycket, man går som i ett töcken och letar efter något konkret. Inget abstrakt, utan något rejält, och gärna en viktig uppgift som man kan härleda till något av betydelse. Vad skulle det nu vara då? Jag vet fan ta mig inte, och det är ju därför visa dagar bara är för mycket som jag nämnde tidigare. Vad fan letar jag efter, ja var fan ska jag leta kan man väll lika gärna förtydliga. En frustration sprider sig genom hela min förbannade intetsägande tillvaro, vars kraft är så stark att jag skulle kunna sätta mig ner var som hälst, eller gömma mig från allt som har med andra att göra. Hopplöshet kanske? Heller är jag bara så förbannat trött må tro, att jag inte ser eller känner någon empati. Vad skulle jag vara trött av? Jag går på ett vuxen dagis (komvux) med läxor ett par gånger i veckan. Vem blir trött av det? Jag blir trött! Men inte fan är det av läxor, som dessutom ändå inte blir av. Är jag en trött person, eller har jag bara en själ, som är så gjordens trött på mig att den protesterar på sitt lilla sätt. Ibland så känner jag att det inte finns så mycket mer att ge av mig själv, en destruktiv känsla, och som jag vet är något så fullkomligt förljuget dessutom. Mina piller är min dotter som står där lika glad när bussen stannar utanför vårat hus. Hon har alltid något att berätta, och hennes liv går ut på att glädjas och glädja andra med en positiv livsgnista som lätt smetar av sig. För henne är världen fortfarande öppen, och varje dag en ny dag som man ska ta vara på. Man stålsätter sig, och inser att vad som en sker, är hennes positiva låga något som aldrig får släckas, utan måste brinna till varje pris.