* Berättelsen skildrar inte mitt iv, det är inte jag som är "jag". Men jag står för allt "jag" tänker och tycker. Jag ville mest få ett sätt att formulera det.

_____________________
Ni verkar vara så perfekta.  Ni hälsar, skrattar och retas med varandra i korridoren. Jag smyger förbi bredvid, det är säkrare på mer öppna ytor för en sådan som mig. Jag lyckas alltid krocka med någon och det blir alltid lika pinsamt. Ingen vill krocka med mig. I rasthallen är det lättare att vara osynlig. Om jag inte var så bra på att vara osynlig så skulle jag inte kunna göra det jag gillar mest. Studera och rita. Skriva ner fragment av konversationer och stjäla era verkligheter, skapa mig egen perfekt tillvaro som inte är helt olik den som resten av er lever i.

Jag sätter mig i mitt vanliga hörn, eller snarare det hörn som inte redan är upptaget av svartklädda nördar eller tysta töntar. Vi har en ganska lång rast nu, 40 minuter. Jag vet att jag kommer sitta stilla här hela tiden, rita och lyssna. Ni märker mig aldrig. Jag är som en skugga för de flesta. Det är jag glad över, det är ju det jag vill. Utan det hade jag varit död. Jag hade inte överlevt i den djungel ni skapat av det som ska vara en trygg plats. Ni ser det inte själva men sakta håller marken ni står på att rasa samman. Snart har ni ingenstans att ta vägen.

Några killar spelar fotboll med ett hopknölat papper medan tjejerna ser på. En av tjejerna hoppar in i matchen och de andra ser menande på varandra. "Guuud vad hon ska hålla pååå. Hon kommer aldrig få nån 'riktig' kille om hon ska vara sådär slampig!". Det är uppenbart att de är avundsjuka. Men det borde de väl få vara. Det är inte lätt att se på när tjejen som är tvärtemot vad man själv står för får killen man gillar. Särskilt inte när man vet att hon dumpar honom två veckor senare för att gå vidare till hans bästa kompis. Men tar man inte det man vill ha så kommer man aldrig att få det. Det är ni som skapat världen och det är ni som ska leva i den. Jag behöver den inte. Jag trivs bättre utanför.

Här ute är det inte kallt och mörkt. Jag ser ljus var jag än vrider huvudet och inga kyliga vindar blåser kring mitt huvud. Jag passar bättre här. Ingen vill ändå veta av mig vid erat lunchbord. Jag valde att gå och jag ångrar ingenting. För jag är hellre ensam istället för en börda. Jag andas hellre lätt istället för att spänna mig varje sekund. Alla era sekunder går åt till att vrida på huvudet och spana efter spännande personer. Det sällskap ni har räcker aldrig. Alltid finns det någon ni ska hålla koll på, någon att söka efter. Nej, jag har det bättre i mitt hörn. Härifrån kan jag låta min blick svepa över rummet. Jag ser er alla, jag ser allt ni gör.

Jag är snart klar med en bok jag har skrivit. Den heter "Från början till slutet" och handlar om en flickas väg från någon till ingen. Det mesta materialet har jag fått från er. Ni går alla den vägen. När ni började skolan var ni individer med olika drömmar och mål. Nu lever ni som i en hönsgård där alla vill ha samma sak, tuppen. Tuppen är ingen speciell person eller sak. Tuppen är det bästa man kan få i varje område. Ni drar och sliter med ögon och händer. Ni ligger jämsides i en evig tävling där vinnaren inte längre har en plats på golvet. För vinnaren är ensam. Ingen vill vara vinnaren, men alla vill ha priset.

Jag har också en plats i hönsgården. Eller mer utanför. Det är jag som bevakar er och ser alla era rörelser. Det är jag som vet varför ni beter er som ni gör. Det är jag som är räven. Ni vet att jag finns där, men ni ser mig aldrig. Vad skulle ni egentligen vara utan mig? Fria och lösa? Oroliga utan struktur och trygghet? Ni behöver mig för att hålla gruppen samlad. Ni behöver någon som påminner er om verkligenheten. Om jag försvann skulle ni fara omkring som molekylerna i vattenånga och tillslut spricka som en lössläppt heliumballong. Inte för att det skulle vara så mycket mer än roande, men jag vill ändå inte släppa iväg någon att förinta sig själv. Det är ju trots allt min uppgift att hålla er på marken.

Jag är den mest rena personen jag mött. Jag ljuger inte, jag har alltid varit mig själv och jag har aldrig brutit ett löfte. Det beror kanske mest på att jag aldrig givit några löften. Man ska inte lova för mycket. Det fungerar aldrig. Hur ska jag kunna lova dig något som kommer hända i framtiden? Jag kan väl inte veta hur framtiden ser ut. Jag vet inte vad alla olika människor kommer att göra för val . Men jag kan säga att jag ska göra mitt bästa att ge er det ni vill ha. Och jag kan mena det. Men det brukar jag inte heller göra. Oftast så pratar jag inte med folk. Ni har inget att säga mig och det är okej. Jag är ändå ganska dålig på att hålla en konversation rullande. Mina bristande kunskaper har en tendens att svika mig när jag försöker prata med någon och därför brukar jag vara tyst. Det blir lättare så.

Nu börjar lektionen snart. De som bryr sig har redan börjat ta fram materialet. Några andra kommer att stanna ute i rasthallen eller korridoren för att släntra in en efter en. Sedan är det några som inte kommer att komma alls. De drar sig just nu ner mot toaletterna i källaren. Där rör det sig inte så mycket folk och man kan utan svårighet slippa jobbiga lärare som vill att man tar del av undervisningen. Jag tog fram mina saker samtidigt som jag lämnade de vi hade förra lektionen. Jag kommer snart att gå till lektionssalen för att sätta mig i det bakre högra hörnet. Det är på samma sida som dörren och ni ser mig inte när ni kommer in. Det är den bästa platsen. Ingen bryr sig om mig där. Jag gillar det.