Jag måste ut, ut ur mig själv. jag kan inte stanna kvar. jag vill lämna den här delen av mig själv, kasta bort den, låta den försvinna och tyna bort. Jag ORKAR inte mer. Och jag kan inte gå tillbaka imorgon och veta att nu kommer helgen, den efterlängtade helgen, bara vi, bara vi, bara vi. För den kommer inte. Vi kommer ingenstans. Allt är på mig, allt är mitt fel. Jag kommer aldrig kunna göra något rätt.

Det är du som är tårarna i mina ögon, det är du som är saltet i mina sår, det är du som är kniven i ryggen, kylan i hjärtat och tomheten i själen. Jag vill kasta bort allt som vi någonsin haft och ta bort dig från minnet, från kroppen, från tanken. Men jag vet att det inte går, det är inget jag är kappabel till. Vi fortsätter ta sönder varandra, dag efter dag.

Vi kommer aldrig komma över, vi kommer aldrig komma förbi. Jag orkar inte se dig för allt jag ser är kylan i din blick, frånvaron av tårar och hur du lät mig försvinna ut i den för mig iskalla kylan och natten. Du kan leta hur mycket du vill för jag gömde mig den natten, och jag har aldrig riktigt kommit tillbaka

Jag vill inte se dina ögon och din blick. Jag vill att allt ska försvinna.