att ständigt möta motgångar.
det trodde man inte när man var liten och fortfarande hade sina stora drömmar om världen.
när man växte upp fanns det inget facit på hur livet skulle levas.
eller vad meningen med livet är.
och kanske undrar man och söker den än idag...

hur kommer det säg att vissa vuxna är helt säker på hur livet ska vara.
är det för de tror så pga deras liv varit si eller så.
kan det vara så att även men de är så missnöjda med livet att de inte tror på de goda som verkligen existerar.

min kropp och min själ är vuxen för flera år sedan.
jag tvingades bli vuxen även då jag borde vart ett barn.
och ibland tillåter jag mig själv att bli ett barn.
då och då faktist.

vad är de som gör att de vuxna många gånger tvivlar på mig.
när jag flera gånger i mitt liv visat starka prov på hur livet kan se ut, och överlevt.

men det är väl kanske det vissa människor gör.
det kanske ligger i deras natur. i hur de blev uppfostrade.
vem vet. de kan nog bara de svara på.
idag vet jag att jag tillhör en annan generation.
en som uppskattar kanske mer.
en som vet hur svårt det kan vara att bara leva sitt liv.
och som mist de allra käraste de en gång hade.

den generationen står upp i vått och i torrt.
de vet hur man varje dag ständigt kämpar. kämpar mot alla de motgångar.
för det ända de fått göra sedan de var små.
vi blundar inte för allt som har hänt eller för det som händer.
vi växer upp och hjälper till.
vi hjälper andra att få det bättre än vad vi kanske hade det.

är vi inte värda att bli tagna på ett större allvar då?