under hela min barndom,den lilla jag nu fick,
kände jag alltid en oro.
en oro som låg och växte i min mage och som spred sig i hela kroppen, att det gjorde ont.
jag oroade mig ofta över saker som egentligen inte var något att oroa sig för.
men jag kunde inte rå för det. för jag liksom gjorde det ändå.
det blev helt enkelt så.

ibland var jag så orolig att jag fick magsår.
magsår redan som liten flicka.

hur gör man egentligen för att sluta behöva oroa sig?
hur får man det att försvinna?
för det suger ut all min kraft jag bär på.
och jag lider varje gång.
det skadar inte bara mig, utan även de jag bryr mig mest om.
alla runt omkring mig tar skada av min oro.
och jag vill inte skada någon annan.
inte heller mig själv.

de blir oftast irriterade på mig.
och det gör mig frustrerad och ännu mer orolig.
det hela blir bara till en enda röra.
en enda ond cirkel.

jag vill inte ha det så.
jag vill inte vara orolig.
jag vill bara inte bli lämnad.
det är väl det jag mest är orolig för.
att han ska lämna mig.
och jag är livrädd för att han ska trötta på min oro.
inte orka med mig tillslut.

nu när jag skriver ner det och det står klart och tydligt på min bärbara dator,
ser jag att det nu är dags för mig att ta itu med problemet. innan det är försent.
men jag är trött på att bearbeta alla mina problem. för tro mig det har varit många genom barndomen som satt sina ärr.
ärr som sitter så djupt att efter så många år av både vård ,medicin och psykisk hjälp inte har läkts.
kanske blir jag tvungen att om prioritera mina fel.
ta tag i de som nu är viktigast.
men hur gör man de?
hur väljer man ut ett speciellt problem som kanske bara är nyttig för stunden.
eller så kanske det är värt mer än bara en stund.
jag vet inte men jag vet att jag måste ta reda på det helt enkelt.
jag måste nog löpa hela linan ut som det sägs

men kommer det hjälpa mig att sluta vara orolig?
eller har det blivit en del utav mig som inte borde försvinna?
vem är jag utan den egentligen?
se en ond cirkel av det hela. som alltid.
den måste bort. kosta vad det kosta vill.
det är ju min framtid som hänger på spel.