jag vet inte hur länge jag suttit här
i min fåtölj, stirrandes rakt fram på något jag inte kan urskilja
tyst är det men inte tillräckligt
för att jag ska kunna förstå mina tankar
veta vad de vill mig
det känns som att tiden står stilla
dag ut och dag in
och jag vet inte vad jag väntar på

signalen från dörren ljuder skarpt
jag rycker till, men tar mig samman
när hon kommer inklivandes med min matlåda
ska jag äta nu igen, fast det inte smakar
hon trycker en tablett i min hand
jag sväljer lydigt ned den med en klunk röd saft
vet inte varför
gör bara som hon säger

hon frågar mig vilken dag det är
jag svarar
hon suckar
skakar på huvudet
ser missnöjd ut
otålig
jag blundar, vill helst sväva långt därifrån
komma hem till det jag känner som mitt
där jag får bestämma
inte hon

hennes röst ljuder igen
ska jag med ned till 2:an och dricka kaffe
med de andra
jag vill inte
låtsas att jag inte hör
vad ska jag där och göra
med de andra bortglömda och förlorade
hon rycker på axlarna, tar soporna
säger att det är mycket nu
sen går hon, dörren far igen med en smäll
glömde att säga adjö

så nu sitter jag här igen
i min fåtölj


dag ut och dag in