En liten tanke om kärlek. Och varför den inte existerar någonstans.


För många år sedan när jag var en liten flicka brukade jag vara hos min mormor och morfar väldigt ofta. Jag älskade de stunderna och längtade till dem så oerhört mycket varje helg. För när jag var tillsammans med dem upplevde jag riktig kärlek. Sådan trygghet som bara ens morföräldrar kan få en att känna. De levde gott. Väldigt gott. I ett stort hus på ett litet berg i en storstad. Min mormor var en väldigt mjuk och skör kvinna. Snällare människa fanns inte. Hon är sådan än idag. Och morfar var en stolt man. Med rak rygg och fokuserade sig väldigt mycket på familjens heder. Den skulle alltid vara ren. Och han älskade min mormor.

I början på nittio-talet , då jag var blott fyra år gammal utbröt kriget i mitt hemland. Min familj och jag plockade med oss det lilla vi kunde och flydde. Efter flera år hamnade vi i Sverige. Långt borta från mina älskade morföräldrar som stannade kvar under hela kriget. De förlorade allt man kunde förlora. Ett barn. Ett liv. Och min morfar förlorade sin heder. Som många människor, förlorade han också förnuftet. Femtiosju år gammal skilde han sig från min mormor och kastade ut henne. Det var vintertid och omänskligt kallt ute. Han levde kvar ensam i huset. Min mormor flyttade till grannarna. De hade knappt någon mat eller värme. Pengar hade de inte sett på länge. Man åt det man fick tag på. Och att älska? Det hade man inte tid till. Man var tvungen att överleva.

Min morfar träffades av en granat och överlevde knappt när han var sextio år gammal. Han låg i koma i hemmet , då alla sjukhus brändes ner och läkare dödades. Så att de inte kunde rädda sårade och sjuka människor. När han vaknade var min mormor vid han sida. Höll hans hand. Matade honom. Pratade med honom. Värmde honom. Granaten hade tagit hans livsglädje. Och många av hans inre organer. Organer som gör oss levande.
Min älskade mormor, min själ tog hand om honom trots att han svor åt henne och kallade henne för slampa och kärring. Mormor var sextio år.

Under hela kriget sov hon aldrig. Hon brukade gå hemifrån tidigt på morgonen för att hämta vatten så att hon kunde tvätta av min morfar. Laga mat till honom. Koka de två potatisarna hon hittade någonstans ute på marken. Om hon hade tur. Hon somnade aldrig , för hon lyssnade på min morfars hjärtslag och levde på hans andetag.
Idag är kriget slut sedan länge. Min morfar lever. Men han är en väldigt arg och bitter man. Aldrig har han tackat min mormor. Eller ens tittat på henne. På hennes vackra rynkor. Hennes levande ögon , som berättar om en tid då en man förråde sin fru. Än idag kan han höja sin hand på henne. Han närmar sig sjuttiotre år. Han har ingen kraft kvar i kroppen. Han lever inte detta livet. Han överlever bara. Men han höjer fortfarande sin hand på min älskade mormors ansikte.
Och hon? Hon ler mot honom. Det har hon alltid gjort. Och fortfarande lagar hon mat åt honom och bäddar hans säng.

Hur kunde deras kärlek gå så fel? Är det kriget jag ska skrika åt och förbanna? Är det min morfars dåliga hälsa jag ska förakta?
Hur kunde min morfar , som brukade slänga mig upp i luften , vägra nu andas samma luft som min mormor? Allt medan hon älskar honom. Hon älskar varje del i hans kropp. Varje muskel som så sakta rör på sig. Min mormor minns hans leende och hans sånger. Nu för tiden ryser hon av hans röst. Men hon älskar honom fortfarande.

Jag tror inte på kärlek. Men jag älskar min mormor. Både för mig själv och för min morfar. För någonstans i livet , bland alla känslor och tankar , alla krig och sår slutade han att älska.